Får väl börja med att önska GLAD PÅSK till er, kära familjer och vänner! Vi läser rapporterna på facebook om vårväder och tussilago. Låter härligt efter alla klagomål om att "vintern är tillbaka, ge oss vår!!" :) Vi har inte märkt så mycket av påsken själva förrutom ett rejät chokladutbud i affärerna den senaste månaden, men vi har ändå fått glädjen att spendera den med en stor och bullrig familj som får mig att känna mej som hemma och som får Micke att känna sig som hemma hos mig, med den lyckliga skillnaden att han inte känner någon press att lära sig namn och komma ihåg att veta vilka ungar som hör ihop med vem. Vi trivs ypperligt bra och det känns uppenbart att det var just här som vi skulle hamna, fast vi inte kunde ana det eftersom det var många tillfälligheter som ledde vägen. Jag får väl ta det från början:
Efter Nullarbor kom vi fram till Port Augusta, en stad som i princip binder samman nord, syd, öst och väst eftersom motorvägar från alla håll passerar här. Eftersom turistbroschyrer är föremålet som oftast bestämmer våra utflykter började vi vår vistelse i stan på turistinfon som även innehåller en interaktiv utställning om natur och historia i trakten. Vi lärde oss en hel del, inte minst om det enorma arbetet att bygga en järnväg genom detta stora och varma land, men håller kanke inte riktigt med om att det här är världens bästa upplevelsecentrum som en del broschyrer verkade hävda. Det kändes som att det hela inte hade utvecklats så mycket de senaste tio åren. Hur som helst, vår plan var helt enkelt att fortsätta uppåt mot Alice Springs så fort vi vilat upp oss lite. Vi har inte överdrivet med tid kvar och vi kan ju stanna på platser längst med vägen. I utställningens sista rum ändrades allt litegrann. En monitor spelade en film med det lite töntiga namnet "G´day mate", i vilken en cowboyklädd och leende dam reste runt i småstäder i outbacken och pratade med lokalisar. i Copley, visade sig, fanns det en dam som tagit över ett café som funnits i runt trettio år. Kameran zoomande in på henne när hon sa att hon tyckte om när det kom utlänningar dit. På det sättet får de se lite mer av den riktiga outbacken, jämfört med de flesta som bara stannar i Cober Peedy på vägen till Alice Springs.
Lite skamsna lade vi Copley på minnet.
Snart var besluet taget. Att den unga damen i turistinfon avrådde oss från att försöka ta grusvägen vidare sen när hon hörde att vi hade en tvåhjulsdriven bil med bara ett reservdäck gjorde inte besluttagandet svårare. Det var ju det här äventyret vi längtat efter! Den nya planen bestod alltså av att åka - Wilmington (så Micke fick besöka ett efterlängtat leksaksmuséum) - Quorn - Hawker - Leigh Creek - Copley, och sen hela vägen tillbaka. Vi skulle ockå sova ett par nätter i Flinders Ranges nationalpark.
Vi anlände till Copley på eftermiddagen efter att bl.a. ha stannat för att titta på några grottor med aboriginska klippmålningar på vägen. I den lilla staden som f.ö. på sin välkomstskylt har sloganen: "Welcome to Copley, a taste of the outback!", skrev jag på kvällen följande statusuppdatering:
"När campingtanten rycker på axlarna när vi konstaterar att vi är de enda campinggästerna på den stora ytan. När de lokala musikerna inte är lokala utan har kommit från storstan för att jobba med barn i aboroiginsamhällena. När cafét som är utmålat i turistbroschyren är nedlagt sen två år tillbaka. När puben påminner om en föreningslokal och har porträtt av stammisarna upphängda på väggen. När matbutiken säljer allt från bensin till kläder till fiskbete. När huvudgatan består av just campingen, puben, matvarubutoken, det nedlagda caféet och en bilverkstad och när det enda som hindrar stjärnornas ljus är tjocka regnmoln. DÅ vet man astt man hamnat i mitten av Nästan Ingenting."
Kort sagt så hade caféet, "huvudattraktionen" som gjort att vi tagit oss hela vägen dit, inte funnits de senaste två åren. Men det gjordes fortfarande reklam för det i broschyren vi blev tilldelade på campingen:) Musikerna vi stötte på var två kvinnor som vi hittade i slutet av den tomma gatan. Eller, vi hörde trummor spelas och vi följde ljudet till dem. Innan vi lämnade dem för att fortsätta sina repetitioner delade de med sig lite av sin lokalkännedom. Bl.a. ska det finnas en "energipunkt" två mil öster om stan, det enda stället i Australien man har kartlagt att två av jordens energilinjer korsar varandra. På kullen där det händer har man tydligen placerat en Elvisstaty, "the avatar of love". Vi bestämde genast att denna plats skulle finnas med på morgondagens shema! Nationalparken kunde väl vänta en timme till.
I och med detta styrde vi österut nästa dag på en oasfalterad men ganska jämn väg. Skylten som pekade ut vägen gav oss informationen att vi fem mil senare skulle komma till Iga Warta, ett kulturcenter ägt av aboriginer som vi läst om men beslutat oss för att inte åka till. Jaja, var vi ändå på väg åt det hållet kunde vi ju lika gärna kolla läget... Men först: Elvis. Vi tänkte väl att det skulle dyka upp en liten skylt så småningom. Icke! Och det vimlade av kullar, så att välja en på måfå kändes lite som en nål i en höstack. När vi slutligen kom fram till Iga Warta hade vi gett upp för länge sen. Men naturen var strålande vacker, så vi funderade på att kanske stanna på kulturcentrets camping en natt istället för att köra vidare.
Så gick det till. Tre nätter senare har vi bekantat oss väl med stället. Mannen som har startat upp det hela, Terrence, behövde bara en kvart på sig för att övertala oss att stanna lite längre. Vi hjälper till lite med det som behövs och får mat och husrum som tack! Dessutom har vi fått följa med på ett par turer med andra turister och lärt oss om "bush tucker" (rötter, bär och annat man kan äta) och medicinalväxter, samt grillat kängurukött inlindat i bark i en eldgrop och annat. Redan första dagen började familjemedlemmar droppa in för att fira påsk tillsammans, och sen dess har det sprungit runt barn överallt! Varje kväll har vi suttit runt en lägereld och sjungit. Somliga av oss har testat lyckan i kareoke. Det är som sagt mycket folk och mycket ljud och liv och skratt!
Idag lastade Terrence en buss full av barn, barnbarn, oss och några andra besökande och tog oss med till en grop där man under tusentals år hämtat ockrafärg att använda till cermonier och annat. Vi fick lära oss mer om religion och kultur, och det kändes bra att få vara med hans egen familj och inte bara följa med en vanlig turistgrupp. Tyvärr måste vi åka vidare imorgon för att hinna med allt vi vill göra, men dessa fyra dagar har verkligen varit några av de bästa och mest lärorika på hela resan!
Återigen, Glad Påsk på er där hemma. Härligt att vintern är över och att livet är på väg tillbaka igen. Nu ska jag ta mig en kopp eftermiddagskaffe och socialisera lite med de andra.
Kramar och tack för era mejl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar