Glad Påsk!

Får väl börja med att önska GLAD PÅSK till er, kära familjer och vänner! Vi läser rapporterna på facebook om vårväder och tussilago. Låter härligt efter alla klagomål om att "vintern är tillbaka, ge oss vår!!" :) Vi har inte märkt så mycket av påsken själva förrutom ett rejät chokladutbud i affärerna den senaste månaden, men vi har ändå fått glädjen att spendera den med en stor och bullrig familj som får mig att känna mej som hemma och som får Micke att känna sig som hemma hos mig, med den lyckliga skillnaden att han inte känner någon press att lära sig namn och komma ihåg att veta vilka ungar som hör ihop med vem. Vi trivs ypperligt bra och det känns uppenbart att det var just här som vi skulle hamna, fast vi inte kunde ana det eftersom det var många tillfälligheter som ledde vägen. Jag får väl ta det från början:

Efter Nullarbor kom vi fram till Port Augusta, en stad som i princip binder samman nord, syd, öst och väst eftersom motorvägar från alla håll passerar här. Eftersom turistbroschyrer är föremålet som oftast bestämmer våra utflykter började vi vår vistelse i stan på turistinfon som även innehåller en interaktiv utställning om natur och historia i trakten. Vi lärde oss en hel del, inte minst om det enorma arbetet att bygga en järnväg genom detta stora och varma land, men håller kanke inte riktigt med om att det här är världens bästa upplevelsecentrum som en del broschyrer verkade hävda. Det kändes som att det hela inte hade utvecklats så mycket de senaste tio åren. Hur som helst, vår plan var helt enkelt att fortsätta uppåt mot Alice Springs så fort vi vilat upp oss lite. Vi har inte överdrivet med tid kvar och vi kan ju stanna på platser längst med vägen. I utställningens sista rum ändrades allt litegrann. En monitor spelade en film med det lite töntiga namnet "G´day mate", i vilken en cowboyklädd och leende dam reste runt i småstäder i outbacken och pratade med lokalisar. i Copley, visade sig, fanns det en dam som tagit över ett café som funnits i runt trettio år. Kameran zoomande in på henne när hon sa att hon tyckte om när det kom utlänningar dit. På det sättet får de se lite mer av den riktiga outbacken, jämfört med de flesta som bara stannar i Cober Peedy på vägen till Alice Springs.

Lite skamsna lade vi Copley på minnet.

Snart var besluet taget. Att den unga damen i turistinfon avrådde oss från att försöka ta grusvägen vidare sen när hon hörde att vi hade en tvåhjulsdriven bil med bara ett reservdäck gjorde inte besluttagandet svårare. Det var ju det här äventyret vi längtat efter! Den nya planen bestod alltså av att åka - Wilmington (så Micke fick besöka ett efterlängtat leksaksmuséum) - Quorn - Hawker - Leigh Creek - Copley, och sen hela vägen tillbaka. Vi skulle ockå sova ett par nätter i Flinders Ranges nationalpark.

Vi anlände till Copley på eftermiddagen efter att bl.a. ha stannat för att titta på några grottor med aboriginska klippmålningar på vägen. I den lilla staden som f.ö. på sin välkomstskylt har sloganen: "Welcome to Copley, a taste of the outback!", skrev jag på kvällen följande statusuppdatering:

"När campingtanten rycker på axlarna när vi konstaterar att vi är de enda campinggästerna på den stora ytan. När de lokala musikerna inte är lokala utan har kommit från storstan för att jobba med barn i aboroiginsamhällena. När cafét som är utmålat i turistbroschyren är nedlagt sen två år tillbaka. När puben påminner om en föreningslokal och har porträtt av stammisarna upphängda på väggen. När matbutiken säljer allt från bensin till kläder till fiskbete. När huvudgatan består av just campingen, puben, matvarubutoken, det nedlagda caféet och en bilverkstad och när det enda som hindrar stjärnornas ljus är tjocka regnmoln. DÅ vet man astt man hamnat i mitten av Nästan Ingenting."

Kort sagt så hade caféet, "huvudattraktionen" som gjort att vi tagit oss hela vägen dit, inte funnits de senaste två åren. Men det gjordes fortfarande reklam för det i broschyren vi blev tilldelade på campingen:) Musikerna vi stötte på var två kvinnor som vi hittade i slutet av den tomma gatan. Eller, vi hörde trummor spelas och vi följde ljudet till dem. Innan vi lämnade dem för att fortsätta sina repetitioner delade de med sig lite av sin lokalkännedom. Bl.a. ska det finnas en "energipunkt" två mil öster om stan, det enda stället i Australien man har kartlagt att två av jordens energilinjer korsar varandra. På kullen där det händer har man tydligen placerat en Elvisstaty, "the avatar of love". Vi bestämde genast att denna plats skulle finnas med på morgondagens shema!  Nationalparken kunde väl vänta en timme till.

I och med detta styrde vi österut nästa dag på en oasfalterad men ganska jämn väg. Skylten som pekade ut vägen gav oss informationen att vi fem mil senare skulle komma till Iga Warta, ett kulturcenter ägt av aboriginer som vi läst om men beslutat oss för att inte åka till. Jaja, var vi ändå på väg åt det hållet kunde vi ju lika gärna kolla läget... Men först: Elvis. Vi tänkte väl att det skulle dyka upp en liten skylt så småningom. Icke! Och det vimlade av kullar, så att välja en på måfå kändes lite som en nål i en höstack. När vi slutligen kom fram till Iga Warta hade vi gett upp för länge sen. Men naturen var strålande vacker, så vi funderade på att kanske stanna på kulturcentrets camping en natt istället för att köra vidare.

Så gick det till. Tre nätter senare har vi bekantat oss väl med stället. Mannen som har startat upp det hela, Terrence, behövde bara en kvart på sig för att övertala oss att stanna lite längre. Vi hjälper till lite med det som behövs och får mat och husrum som tack! Dessutom har vi fått följa med på ett par turer med andra turister och lärt oss om "bush tucker" (rötter, bär och annat man kan äta) och medicinalväxter, samt grillat kängurukött inlindat i bark i en eldgrop och annat. Redan första dagen började familjemedlemmar droppa in för att fira påsk tillsammans, och sen dess har det sprungit runt barn överallt! Varje kväll har vi suttit runt en lägereld och sjungit. Somliga av oss har testat lyckan i kareoke. Det är som sagt mycket folk och mycket ljud och liv och skratt!

Idag lastade Terrence en buss full av barn, barnbarn, oss och några andra besökande och tog oss med till en grop där man under tusentals år hämtat ockrafärg att använda till cermonier och annat. Vi fick lära oss mer om religion och kultur, och det kändes bra att få vara med hans egen familj och inte bara följa med en vanlig turistgrupp. Tyvärr måste vi åka vidare imorgon för att hinna med allt vi vill göra, men dessa fyra dagar har verkligen varit några av de bästa och mest lärorika på hela resan!

Återigen, Glad Påsk på er där hemma. Härligt att vintern är över och att livet är på väg tillbaka igen. Nu ska jag ta mig en kopp eftermiddagskaffe och socialisera lite med de andra.

Kramar och tack för era mejl!

Australien som jag väntade mig

En av de första veckorna här var vi på besök i en Wildlife park. På vägen in passerade vi en bom där det stod en skylt med varning om att all inträde bortom denna bom var på egen risk. Jag väntade mig en liten vildmark med stora känguruer, ödlor med stora tänder, giftormar och spindlar på trädstammarna. Istället var det ett stort picknickområde med ett zoo fyllt med australienska djur i bur (men man fick faktiskt klappa känguruerna). Allt detta var så klart väldans trevligt, och mycket intressant att se vilka djur som vandrar omkring i landet. Men det var inte vad jag trodde, det var inte Australien.

Igår lämnade vi ett litet ställe som heter Minnipa för att åka vidare mot Kimba och till slut Port Augusta, som är startpunkten för att korsa landet till den norra delen. På vägen till Kimba passerade vi ännu en nationalpark (Det finns sjukt många nationalparker och naturreservat överallt hela tiden) och baserat på en lokalbroschyr om Kimba och dess närområden bestämde vi oss för att det var värt en liten omväg för att se även denna park.

Asfalt blev snart grus och efter ca tre mils skumpande blir vi informerade via en skylt att vi är inne i Gawler Ranges national park. Vi åker en bit till och betalar inträdesavgift via ett litet kuvert (vårat parkpass gäller inte i south Australia), sedan tar vi en titt på kartan. Snabbt konstaterar vi att en av de saker vi vill se, nämligen the Organ Pipes, ligger ca en mil längre bort och enda sättet att komma dit är via en en mil lång väg som är bäst lämpad för fyrhjulsdrivna fordon. Vi dividerar om att kanske åka till en annan sevärdhet och gå igenom buschen för att komma dit. Men kommer fram till beslutet att köra på fyrhjulsvägen så långt vi kan och sedan gå resten av vägen.

Vi lyckas köra hela vägen, skumpande, långsamt, svängande och rädda att hjulaxeln ska gå av när våran krabba lutar 45 grader (kändes det som i varje fall) åt ena eller andra hållet. Totalt ca en timma för en mils körning. Plus 500 meters promenad när vi nådde parkeringen. Det här är antagligen det mest otillgängliga vi kommer nå på vår resa eftersom vi beslutade oss för att det var vår första och sista fyrhjulsväg. Kul men en aning dumt kanske. Hur som helst var det värt det. Vi fick se imponerande stenar, vår första helvilda känguru, ödlor i mängder, exotiska fåglar och grodyngel. (Inga ormar eller spindlar, men man kan ju inte få allt).

Resterande del av resan genom parken bestod av mer grusväg, fler storarmade känguruer, (de helvilda tenderar att vara större än de halvtama i de mer turistvänliga parkerna) kullerbyttande emuer, mer grusväg, fler känguruer och ännu er grusväg. Sa jag att v åkte ganska långt på grusväg? Ca 20 mil skulle jag uppskatta. typ.

Men det var det värt. Australien som jag trodde att det var när jag var liten och först ville åka hit. Australien utan turistvägar, asfalt, och guider. Här fick man åka som man ville (nästan), upptäcka djur och omgivningar, vara strandsatt om bilen skulle råka gå sönder och känna sig lite äventyrlig.

Nullarbor

Nattens drömmar har för min del haft en våg av obehag över sig (även den lilla del som bestod av att vi blev erbjudna ett jobb av några svensktalande kineser som ville att vi skulle skådespela i deras nya film: Micke som en mexikansk skurk och jag som en svensk fotograf!). Jag tittade, läs och häpna, på skräck igår kväll. "Wolfcreek". Och inte nog med att det är skräck, det är en film som är baserad på en verklig händelse 1999 i WA och som jag blivit rådd att INTE titta på med tanke att vi ska åka till platsen i fråga och eftersom jag (uppenbarligen) inte är riktigt byggd för att klara av den dära skräckgenren. Men nu är skadan redan skedd, och eftersom Micke tålmodigt sjöng för mig varje gång jag blundade och ville stänga av såg jag ända till slutet. Med det sagt, Linda och Ulla, så blir det ensambio för mig även i framtiden! Alternativet är att jag sitter och blundar samtidigt som jag högt och ljudligt säger "nej, nu vill jag inte se mer, nu GÅÅÅR JAG!!", samtidigt som Micke sjunger den obligatoriska och för situationen  specialkomponerade "Det var en gång en snigel, han skulle gå på promenad..." Välj själva :)

Vi vaknade sent och jag kunde lyckligt konstatera att ingen man i cowboyhatt och med läskigt skratt ju hade knackat på under natten och erbjudit oss bogsering till hans övergivna garage i mitten av ingenstans. Med andra ord lever vi fortfarande, även fast jag inte kan garantera att detta blogginlägg någonsin kommer att publieras. Vi är fortfarande en bra bit från internetanslutning...

Nu har vi stannat till igen efter att ha tillryggalagt ytterligare 54 mil i mestadels trädtom terräng. Men buskar finns ju i princip överallt och marken är täckt av något som påminner om torkat blåbärsris, så vi har konstaterat att öken nog är fel benämning på landskapet vi passerar. Kanske stäpp passar bättre?  Stäpp i sig har vi i och för sig inte hört så mycket om sen geografilektionerna på mellanstadiet, och täckning på mobilen är som sagt för tillfället inte att tala om så vi kan wikipedia det hela. Tänk så lätt man blir handikappad nu för tiden! Hur som helst är det väääldigt långa raksträckor med mycket Ingenting. Vi byter förarplats mellan varje mack (ca var 15:e mil, mellan det finns bara rastplatser och stora skyltar som uppmanar en att ta en tupplur så man kommer fram levande), tankar på varannan och äter godisormar. Vi har även gott om tid att diskutera vad stäpp är för något och göra listor på godaste ormsmaker (Mickes topp 1: röda, Linas topp 1: gula).

Vi har passerat två tidszoner idag och fått ställa fram klockan totalt 2,5 timmar. Eftersom vi tuffar på lite bensinspararlugnt i 80-85 km/h så blev vi först lite besvikna på att bli blåsta på den tiden, vi ska trots allt färdas totalt 170 mil innan vi kommer fram till Port Augusta som är nästa egentliga delmål. Ikväll blev det dock tydligt att det finns klara fördelar med tidsskillnaden: vi får längre och ljusare kvällar. Trevligt!

Idag har vi även, vi är rörande överens om den saken, upplevt vårt häftigaste djurmöte hittills. Känguruer, delfiner och quokkor i all ära, men idag har vi kommit nära riktigt stora rovfåglar längst med vägen. Vid ett tillfälle var det sju-åtta stycken som flög upp framför oss från vägen där de hade suttit och kalasat på en av de många påkörda kängruerna som alltid ligger där färska på morgnarna. Just den här kängurun var det inte så mycket kvar av... Under en av de första veckorna såg vi en sådan här rovfågel på en djurpark, och efter att ha fått lyssna på djurskötarens information om den var vi helt sålda. På en fågel?! Vi fick bland annat lära oss att fåglarna lätt blir påkörda eftersom de fångas i vinddraget från passerande bilar. Efter att ha passerat och blivit omkörda av ett stort antal gigantiska lastbilar, s.k. "road trains", förstår jag vad de menar. Bilmöten gör att hela bilen vinglar och man med lätt panik försöker hålla sig så långt ut på kanten som möjligt, en kant som börjar naggas lite i kantlinjerna. Tungan rätt i mun! Håll er undan fina fåglar. De här gossarna bromsar inte för något. Men det innebär ju också att ni får mycket att äta på morgonen...

Nu är maten klar säger Micke, det är en överraskning av något slag. Jag gissar på konserver och resterna av grönsakerna som finns kvar. Imorgon åker vi igenom en karantängräns med ett stopp där man kontrollerar att vi inte har något färskt och grönt med oss från Western Australia som kan sprida sjukdomar. Vi har kommit till andra sidan gränsen, nu är vi i South Australia för tusan! Spännande.

Beachkänguruer

Först ska jag börja med att be om ursäkt för min okunnighet i ett tidigare blogginlägg: vi är längre söderut nu än då jag hävdade att vi var södrast möjligt på vår resa. Inte järnkoll med andra ord på Australiens karta. Nu åker vi snart norrut och sen öster och sen norr och sen väster och sen söder.

Fler felaktiga antaganden har gjorts i denna bil gällande geografin. För bara några dagar sen gick det upp för oss, som hela tiden trott att öknen inträffar när vi åker den långa biten från sydkusten upp till norr (det gör den också i och för sig, stooor öken), att vi snart kommer att resa genom Nullarbor. Ca tre dagar i tomhet. Preparera med vatten och fyll upp med bensin! Namnet som låter som något exotiskt från ett aboriginspråk är i själva verket latin och står för "Inga träd". När vi kommer ut på andra sidan, har vi blivit tipsade, ska vi gå till turistbyrån och be att få ett certifikat så vi kan bevisa vår bragd. Jag antar att jag kommer att bli tilldelad förarplatsen några timmar de kommande dagarna, hittills har både Micke och jag varit nöjda med att den tillhört honom. Vänsterkörning, here I come!

Trots en massa dagar med regn som resulterade i en stinkande bil full av halvfuktiga kläder har den senaste veckan inte innehållit mycket att klaga på (mer än stinkande och halvfuktiga kläder alltså). Vi lämnade Albany efter tre dagars soffsurfning och kontaktuppgiftersutbyte med det tyska paret som vi planerar att möta upp någon gång längst västkusten, eftersom vi åker samma cirkel fast åt olika håll. Vi blev tipsade om flera saker av dem som redan tilryggalagt vår framtidaa resesträcka, men tre av dem kom att påverka våra kommande dagar:

1. Ett naturreservat innehållande en flod som rann ut i havet och alltså hade bräckt vatten, perfekt för snorkling, som ett stort akvarium! Eftersom dagen var molning men inte regnig beslutade vi oss för att åka dit, älskade stället och stannade över natten! Även fast floden rann mot havet var vågorna starka nog att få vattnet att åka tillbaka åt andra hållet med, med resultatet att vi flöt runt fram och tillbaka när vi till slut med gåshud på hela kroppen vågat oss i. Antingen var vi på fel ställe eller så hade regnet förvandlat hela floden till en jordblandad sörja - vi såg knappt 30 cm framför oss. Men allt här i livet kan väl inte serveras på silverfat!

2. Lucky Bay i Cape le Grand national park. Den vitaste sanden i WA. Som att gå på cement nästan, så finkornig var den! Här bodde vi i tre nätter och hittade oss ett nytt tyskt par att umgås med vilket resulterade i gemensamma vandringar, snorkling och fiske och avslutades med en middag bestående av egenfångad fisk igår kväll. Lyx! Vistelsen inkluderade även nästan heltama kängruer som tiggde mat och bokstavlig talat låg och chillade på stranden på dagarna. Underliga djur det där.

3. En trevlig liten vandring från en bukt till en annan. Låter inte extraordinärt, men den innehöll några av de vackraste vyer jag upplevt på en vandring.

Ja, det var det. Nu är det dags att bunkra upp, avsluta blgginlägg, ladda upp lite bilder till soltörstande svenskar och acceptera det faktum att de flesta kläderna får fortsätta lukta i några dagar till. Så fuktiga är de inte längre i alla fall. Och "Man+"-parfymen är vi rätt vana vid, vid det här taget.

Kul i ett soffsurfarskjul

De senaste dagarna har varit så kalla att jag nästan har glömt hur jag har svettats varje tidigare dag i detta land. När vi kommit fram till Albany och var på var på väg till gratisduscharna (!) (på detta område vinner Australien stora poäng jämfört med Sverige, alla toaletter är gratis och det finns uppenbarligen gratisdushar med) för att värma upp oss konstaterade vi att vi hade exakt lika mycket kläder på oss som vi hade i Island i somras. Med undantag för flippflopps på fötterna. Men vi har också konstaterat att hösten är här.

Så mycket badande har det inte inte varit på ett tag. Igår fick vi dock tillfälle att öka pulsen litegrann med en vandring i ett naturreservat i närheten. Målet var Castle Rock, stora stenbumlingar på en hög kulle, och väl påpälsade började vi traska uppåt. Vi mötte snart smågrupper med pensionärer som hälsade oss med kommentarer som "Det är värt det!" och "Så där fort kommer ni inte springa längre fram!", vilket fick oss att fundera på om vi underskattat sträckan eller om de bara var gamla och otränade. Snart åkte dock jackorna av och tempot saktades ner... Väl uppe spelade dock svetten ingen roll, vi poserade friskt framför stenblocken och klättrade över skyddsstaketet för att känna oss odödliga och ta häftiga bilder. Vilken utsikt!!!

När vi nu kommit till en större stad tänkte vi att det var dags att couchsurfa igen. Dels finns det fler utbud när det gäller människor som tar emot couchsurfare (och man kan välja bort de som verkar för mystiska), dels finns det bättre täckning för att använda internet (WA svämmar inte direkt över med wifi, vi hade förväntat oss mer än så här. Är internet fortfarande en nyhet?!)* Hur som helst, vi fick snabbt svar från båda våra förfrågningar. Tjejen som vi frågade ska följa med oss på sightseeng imorgon. Mannen, med det för att vara couchsurfer lite ovanliga yrket "dataförsäljare" skrev att vi skulle mötas upp samma kväll vid turistbyrån i stan. Vi var inte de enda som skulle stanna över natten. Han fick många förfrågningar varje dag och verkade tycka om att bunta ihop några stycken surfare samtidigt.

...och så kom det sig att vi spenderade gårdagskvällen med en internationell minifest där vi firade skapandet av ett alldeles eget couchsurfarskjul! Normalt sett brukar denne man, som f.ö. dök upp klädd som i Men in Black (vilket fick oss att stå som små förvirrade nybörjare  när han kom fram och pratade med oss, här tror man att man har lärt sig det mesta om couchurfing...) ta med sina skyddslingar på vandring och camping, men pga av väder och det faktum att han skulle jobba nästa dag fick vi hjälpa till att förvandla uthuset till ett vardagsrum. Totalt sju stycken, ett par från Tyskland och ett par killar från Estland (en med det fantastiska namnet Mellis) hade dykt upp med, var vi och vi fick en fin kväll tillsammans. Så trevlig att vi stannar två nätter till. SÅ bråttom har vi inte att vi tackar nej till trevlig samvaro! Det är bra att vi får socialisera lite ibland så vi inte glömmer hur man gör.

* Detta är en fundering som vi haft mer eller mindre sen vi kom hit. Igår förstärktes våra misstankar ännu mer när vi fick höra följande reklam på lokalradion: "Har ditt företag en egen hemsida? Annonsera om den här! Att annonsera på radio gör att människor vet om att du finns. When people know about yu they don´t have to search, cause they have already found you!"

Fröjd för ögat

Lite bilder igen för er utan facebook :)

Ost är bäst!

Linas hals bestämde sig för att bli relativt frisk så vi spenderade en heldag med att åka runt i Margaret River bland vingårdar och små söta grönsaksstånd. Varmt, svettigt men samtidigt trevligt. Området här är nog så idylliskt det kan bli skulle jag tro. Charmiga små gårdar med lokalproducerade produkter och människor som jobbar med att tillverka något de själva älskar. Vi fick bland annat veta på en vinprovning att det söta dessertvinet vi provade dracks av vinmakaren himself, med en isbit och vodka. Och tanten som sålde ost blev charmigt jätteglad när vi verkligen gillade hennes ostar och faktiskt köpte en av henne (vi fick två äpplen på köpet, vi anar att hon trodde vi kom från schweiz, ett vanligt misstag). Bland dessa människor vill jag också nämna mannen som jobbade i turistbyrån som gav bort en påse hemodlade tomater om dagen till förbipasserande resenärer. Vi tog sju.

Två ostprovningar, en vinpovning, en nötprovning, en choklad/sylt/olivoljeprovning (alla gratis) och ca 50 dollar senare (gratis prov leder till köp visar det sig) satt vi igår på en camping vid en naturlig pool och unnade oss en lyxkväll med fantastiskt god fårost, mustig kolsyrelös cider, chokladlikör, chilichoklad, cashewnötter färska plommon och kex. En absolut underbar kväll helt enkelt.

Efter att idag ha gått en treetop-walk (en gångramp bland trädkronorna 40 meter upp i lufen och 600 meter lång) i en Tingle-skog, har vi helt slumpmässigt hamnat på en annan camping precis vid havet med världens utsikt. Folket här verkar mest vara lokala förmågor som gillar att fiska. Men läget är fantastiskt, servicen är prima (som vanligt) och känslan överlag är alldeles tokcharmig. Här bor vi två nätter.

I övrigt har dagen mest bestått av körning. Bensinen går åt snabbt men är som tur är ganska billigt jämfört med sverige. När bensinen här är som dyrast, och det är den mitt ute i öknen har vi hört, kostar den ca 2 dollar, dvs ca 13kr litern, och inne i större städer under en tia om man har tur. Så pengarna går åt men inte jättesnabbt, om vi inte ramlar förbi flera små butiker med söta damer och goda ostar vill säga.

Potatis i halsen

Ett halsont blev till potatishals blev till halsfluss. Så idag gick vi till farbror doktorn, Lina fick meducin och om tio dagar ska hon vara frisk igen. Hurra!

Under en hel dag sa Lina totalt ett tiotal ord pga halssmärtan. Det var en underlig dag, kändes lite som att man (jag) var ensam fast ändå inte. Men nu pratar hon på igen med grötig stämma och allt är frid och fröjd. Det kommer dock fortfarande vatten ur näsan på henne när hon försöker svälja det hon dricker...

Vi tog en grottur för ett par dagar sedan. I en så kallad självguidad grotta, där man betalar inträde och sedan får gå, klättra och krypa igenom grottan själv med hjälm på huvudet och lampa i handen, utan en guide som visar en vägen. I och för sig är vägen väldigt utstakad och begränsad så att hitta är väldigt enkelt. Och svårighetsgraden på klättrandet och krypandet var inte direkt hög. Men det var trevligt ändå. När vi släckte lamporna 86 meter under marken och var helt knäpptysta så blev mörkret väldigt påtagligt. En äventyrsgrotta, som är snäppet högre på svårighetsgraderna, vore mycket trevligare och äventyrligare men då får man öppna plånboken därefter också. Vi tar en sådan tur hemma i Sverige istället där det kostar gratis att självkrypa.

Något vi inte har jättegott om i de svenska självkrypargrottorna är stalagmiter och -titer. Dessa har det funnits gott om här, i de två grottor vi varit inne i hitills. Stora som elefantben, och antagligen ännu större än så ibland. I härliga färger och former. I senaste grottan hittade vi en stalagmittomtefamilj. Med tomtefar, nissar och en tomtemor i täten. Men vi fick inga paket :(

Just nu är vi på en camping i Margaret River och väntar på att Linas pencillinkur ska börja verka en aning innan vi far vidare. Det blir lite vin, ost och chokladsmakning på vägen innan vi hamnar lite mer söderut för att göra en vandring mellan trädtopparna. Något som sagts fler gånger om ska vara ypperligt underhållande.

Så efter att ha väntat på registreringspapper i ett par veckor, bilreparation ett par till, så kan vi lika gärna vänta på tillfriskning ett par dagar också. Hej hopp!

Campingplatser i naturen

Hej igen, här halvligger jag och tycker synd om mig själv och är sur, även fast jag befinner mig på ett ovanligt trevligt ställe att vara sjuk på i skugga och småvind på en campingplats i ännu en nationalpark. Tänkte passa på att berätta litegrann om campingsystemet som vi ger skyhöga poäng, men först lite uppdatering om tillvaron. Vistelsen i Nannup och med dess musikfestival blev längre än planerat. Vi upptäckte snabbt att det både gick att slippa betala för camping eftersom det var fritt fram att stå utmed trotoarena och gå på gratiskonserter eftersom man helt enkelt inte behövde en biljett för de mindre scenerna. Detta passade oss naturligtvis utmärkt och vi kunde dessutom unna oss både pizzaslice och nygjorda donughts utan att gå back i budgeten. Igår tänkte vi lämna mandolinerna och gitarrerna bakom oss men eftersom jag vaknade med halsont så beslöt vi oss för att stanna ännu en dag och vila. Resultatet blev att vi åkte idag istället, en småregnig morgon med volontärarbetare överallt som jobbade med att få staden att återfå sitt vanliga utseende igen. Ska bli kul att se skillnaden igen om några dar när vi far österut.

Idag har vi hunnit besöka Australiens sydvästligaste udde och längre söderut än så kommer vi inte komma under denna tripp. Platsen innehöll även fastlandets högsta fyrtorn och fler turister än vi sett vid någon sevärdighet så här långt. Nästa mål var grottor men Micke, som anklagar mig för att vara världssämst i att erkänna mig sjuk, övertalade mig att vi skulle stanna vid en camping resten av eftermiddagen istället för att jag skulle äta alvedon. Och så hamnade vi här med grottorna runt hörnet och något att se fram emot!

Så tillbaka till ursprungsämnet: det fenomenala systemet när det gäller camping i Western Australias alla nationalparker och naturreservat. Grundregeln för de flesta parker är att man får betala en avgift per fordon när man kör in i dem. Detta har vi löst genom att införskaffa ett ettårs-passerkort som vi redan nästan har tjänat in. I de parker som tillåter camping tillkommer en avgift på 7 dollar, alltså ca 50 kr, per person (vilket är ungefär lika mycket som en natt hemma i lägenheten om man slår ut månashyran). Denna avgift har vi hittills upptäckt tre olika sätt att betala. Dels i grinden när man åker in i parken (om den är bemannad), dels i form av en parkvakt som kör runt och tar betalt någon gång per dag och stannar och småpratar lite. Det senaste sättet vi har upptäckt är att man får fylla i sina uppgifter på ett färdigtryckt kuvert som man sen lägger pengar i och stoppar i en låda. Campingplatserna är välskötta och det finns dass och ibland bänkar, här finns det även ett kök. När inte den högt uppskattade Allemansrätten finns till hands är detta ett utmärkt sätt som vi supportar till fullo! Inga tjuvsovningar i naturreservat! :)

Höga träd x 2

Idag vaknade vi klockan fem, gäspade varsin gång och somnade sedan om. Vi hade tänkt gå upp då för att ta en tidig vandring genom skogen vi bor i. Men det var alldeles för mörkt och vi var alldeles för trötta så det blev en försening på fyrtio minuter. Inte fy skam att ge sig ut på promenad den tiden heller i och för sig.

En mil under fötterna var skönt för både kropp och sinne, och under den sträckan hann vi med både det ena och det andra. Tidigare i veckan klättrade vi som ni vet uppför ett femtiotvå meter högt träd. Nu blev det ett nytt träd, hela sextioåtta meter över marken och en flera gånger bättre utsikt än tidigare. Solen ovanför horisonten skapade ett enormt vackert sken över trädtopparna, som var osynligt för alla andra utom oss som befann sig ovanför allt som var under oss. Lycka!

Förutom två gröna larver (en levande och en död), ett par flaxande fåglar och en och annan fjäril så var djurlivet förvånansvärt ickenärvarande så tidigt på dagen. Det enda djurliga vi stötte på utöver dessa mindre varelser var det dova studsljud som en känguru lämnade efter sig när den hoppade bort från oss där vi kom spatserande. Ett ljud som för övrigt ingen av oss är vana vid att höra från en skog. Det låter som om någonting stort kommer klampande med tunga steg, inte alls som en liten känguru som lätt studsar fram genom träd och löv. Lite småläskigt fortfarande innan man kommer ihåg vad det är.

Appropå läskiga saker så gick vi förbi tre stora Kirri-träd som växt på ett sätt som gjorde att de stod lutande emot vrandra, men utan att ha upprotat sig själva, vilket gjorde att de fortfarande var högst levande och fulla med löv som gillade att svaja i vinden. Precis när vi passerade dessa tre magnifika stammar kom det en stor vindpust som satte alla tre träd i gungning som i sin tur gav ifrån sig ett högljutt brummande KNAK! Som dessutom ekade rejält genom skogen. För en bråkdel av en sekund trodde vi att skogen var på väg att falla sönder och vi sprang iväg en liten bit innan vi insåg att ljudet i det här fallet var helt ofarligt och att alla träd stod kvar där dom alltid stått.

Efter denna trevliga morgonvandring tog vi bilen vidare till ytterligare ett klätterträd, denna gång på 58 meter. Nu var vi ju vana vid den här typen av utmaning/underhållning och tog oss snabbt både ner och upp och var efter dagens tidigare utsikt föga imponerade av den vi nu såg (även om den säkert var ypperligt vacker den med om vi sett den med andra ögon). Efter det blev det vinprovning (Antagligen det godaste, och dyraste, vinet vi någonsin provat på), en titt på en vattenlös fors, ett bad i en damm och inköp av en påse äpplen från ett litet stånd där man tog vad man ville ha och lämnade pengar i en burk därefter. Mysigt.

Fiskelyckan fortsätter lysa med sin frånvaro så ikväll blir det vegetarisk wok. Adiö!