Bogan!

(Vi misstänker att Amarula inte är en Bogans förstahandsval när det gäller drhck,  men det var det som fanns till hands. Vi beklagar eventuell förvirring.)

Mera stadshäng och Bogans

Vi är tillbaka i civilisationen, tillbaka bland motorvägarna (vilken väg man än tänker sej att åka så slutar det med att man är ute på en motorväg, oftast i fel riktning!), tillbaka i Perth. Och det vore ju iofs inte så trist egentligen, om det inte var för det här med att vi är sugna på att börja resa Framått och Uppåt, istället för att bara flänga runt bland ställen vi redan varit på. Men hur som helst så har vi bestämt oss för att se det som något positivt istället för en lång väntan och det är ju bra. Idag har vi varit på "Department of Vehicle Registrations" för att kolla upp om vi behövde lämna in några mer papper för att ägarbytet ska gå igenom, eftersom vi fortfarande inte fått någon bekräftelse. Det visade sig att papprena som vi skickade för två veckor sen inte ens kommit in, suck... Så vi får börja om från början, men om killen som vi köpte bilen av har tid att ses idag så kanske, förhoppningsvis är allt klart till helgen. HOPPAS!

Som sagt, vi (eller det kanske främst är jag som har haft mest problem med det) har bestämt oss för att se väntan som något Positivt. Det är ju inte direkt så att vi går omkring och har tråkigt på dagarna. På onsdag är det couchsurfing-möte på en bar i stan och på lördag är det Australia day med utlovade spektakulära fyrverkerier, och även detta ska vi fira med flera andra couchsurfare samt antagligen en del blå cowboyhattar, flaggor, solglasägon, "beer-holders" och glitterlinnen i de australiensiska färgerna (de finns i varenda butik nu, har svårt att tänka mej samma typ av försäljing inför den svenska nationaldagen tyvärr, heja patriotismen!!!). Vi har försökt hålla oss uppdaterade om vad som händer i stan i couchsurfingsammanhang men det har varit allt för många nyanlända surfare som skrivit för att riktiga evenemang ska synas. Det var först i fredags vi läste om det årliga "Bogan partyt", nu för fjärde året i rad. Och där hamnade vi, efter att först noga ha googlat runt bland "bogan"-bilder och till slut insett att det är den australiensiska motsvarigheten till "white trash" och "rednecks"  (vad kallar vi det på svenska?), och efter att ha köpt billiga outfits på second hand. Micke gjorde succé som ni kan ana...

Så, en fest med couchsurfare från alla möjliga länder gjorde såklart att vi fick lite insikt i veckans kommande aktiviteter. Skoj! Även lite underligt. Vi är ju mest vana att arrangera sådana här träffar själva... (Och SJÄLVKLART blir det ett Bogan-party hemma på Kungsgaran/i Sveaparken i sommar!:) )

Den australiensiska vänligheten

Först ska jag bara säga att vi såg en vild delfin i morse när vi satt på stranden! Det har inget med följande text att göra utan är skrivet av ren glädje och skadeglädje mot er som inte var med.

Den australiensiska vänligheten är fascinerande. Även om man har hört talas om den förut från flera håll så är det mest slående att upptäcka det själv. Det påminner om den amerikanska vänligheten som jag också fascinerades av under mina två veckor i Seattle, men den känns ändå på något sätt lite mer äkta.

Tänk dig att vara framme i kön i en vanlig mataffär och kassörskansäger "Hej, hur var din dag?", och när man svarar och frågar tillbaka så har man plötsligt ett litet kort och trevligt samtal medan hon packar ner alla dina varor i påsar. Eller tanten i samma butik som uppmärksammar att man ser lite vilsen ut och, trots att vi pratar svenska med varandra, stannar till och berättar att den bredbara osten finns borta vid kyldisken. (Vad annat kan man göra än att le och tacka så mycket, fast det egentligen var kex man letade efter?!) Eller alla dessa myndighetspersoner och liknande som man är lite rädd för till och med i Sverige, men nu vågar prata med även på ett annat språk bara för att de alltid verkligen verkar vilja hjälpa till?

Och jag brukar diskutera det här med couchsurfare som har bott hos mig, och alla tycker de att svenskar är så vänliga. Vilket jag tror stämmer ganska bra, ofta är svenskar trevliga när man har en karta i handen och mycket packning, så att man har något tydligt att starta en konversation om. Men rent generellt har jag och Micke kommit fram till att svenskar är misstänksamma mot främlingar tills motsatsen bevisas. Australienare tror gott om främlingar tills motsatsen bevisas. Och den teorin behåller vi tills motsatsen bevisas:)

Ett exempel på en trevlig dam är från gårdagens campingplats. Vi hade spenderat hela dagen på stranden (mest i skuggan och med hög solskyddsfaktor), lite för länge med tanke på att vi inte hade någonstans att bo än. När vi väl kom fram till campingplatsen var det nästan mörkt och incheckningen var stängd. Vi ringde på "the night bell" och en äldre dam kom och öppnade och släppte in oss. Med andra ord hade hon, för det första, all anledning att vara lite irriterad när vi dyker upp oanmälda två timmar efter stängningsdags.

Tant: Hur stor är er bil?
Vi: Det är en campervan, en minibuss. Har ni en strömlös plats? Vad kostar det?
Tant: Tyvärr har vi inte det, det är dumt. Jag vet att andra har det... Det kostar 50 dollar. Men från vilket företag har ni hyrt er bil?
Vi: Vi har köpt den.
Tant: Åh. Om ni hade hyrt den från X så hade ni fått 10% rabatt.

Vi diskuterar lite telepatiskt, 30 dollar har vi betalat på andra platser och det känns lite mer rimligt. Men bestämmer oss sen för att vi måste bo någonstans och får skylla oss själva för att vi är sena.

Tant: Jag ska ordna för er så att ni får 10% rabatt. Ta med det här kortet så kan ni använda rabatten på alla våra campingplatser i WA, om ni skulle behöva det någon annan gång. Vad kommer ni ifrån?
Vi: Sverige.
Tant: Ni pratar väldigt bra engelska!

När hon får veta att Micke är en Mattsson blir hon övverlycklig och berättar att hon har släktforskat och kommer från en familjen Mattsen i Sverige som utvandrat till England och sen till Australien. Hon frågar om våra kommande resplaner och vi berättar att vi ska åka norrut så småningom varpå en äldre man (hennes man?) kommer ut från kontoret och säger att vi ska akta oss för cykloner om vi åker norrut. Sen upplyser han oss om, som så många andra som stannat och småpratat med oss, att vi ska ta med oss extra vatten och bensin och alltid tala om för någon vart vi är på väg och meddela när vi kommer fram, för Australien är stort.

Farbror: Häromveckan var det ett schweiziskt par vars bil gick sönder som började gå för att hitta ett närliggande hus. Det var bara tur att de stötte på någon som körde förbi, annars skulle de ha dött. Men för er kommer det gå bra. Ni svenskar är smarta.

Vi tackar och bockar för det. Kanske är vi smarta, men australienarna är sannerligen trevligare.

Ormar vs. Spindlar

Sedan långt innn vår resa började har vi lovat varandra och även berättat för andra att dyker det upp en spindel i Australien så tar Lina hand om den. Dyker det upp en orm är det Micke som får agera hjälte. Efter att nu ha fått stifta en lite närmare bekantskap med båda dessa arter kan vi konstatera att vi innehar en ganska stor självkännedom, samtidigt som vi hyser en stark fascination över våra skrämselobjekt - om de befinner sej på tillräckligt långt avstånd.

Lina är rädd för ormar
På Rottnest island, som Micke nämnt, stötte vi ihop med en lång, brun orm. Vi är ute och går längst med klipporna på stranden när den plötsligt  slingrar fram i solen,, ca två meter framför oss. Linas reaktion är följande: Halvviskar "Micke, en orm!", samtidigt som hon tar några steg bakåt, lagom så att hon kan kika lite på den över stenkanten. "Ta ett kort så går vi sen!!" Medan Micke tar sin tid för att få den perfekta bilden står hon och stampar och skakar med händerna. "Är du klar? Nu går vi, nu går vi!" Vägen tillbaka går ganska långsamt eftersom hon då och då får för sej att en orm ska frypa fram under närmaste sten och hugga henne. Micke uppmanar henne att sjunga och stampa, och hjälper till med detta. Väl framme vid väskorna är varje ödlesvans en misstänkt orm och Lina insisterar på att de ska sitta mitt på stranden, långt från alla stenar. Pjuh.

Micke är rädd för spindlar
Vi ha stannat bilen på en rastplats i skogen där vi bestämt att övernatta. Micke har precis kommit tillbaka från en tur till mulltoan, Lina står näst på tur men tycker till skillnad från Micke att dwt är tillräckligt mörkt för att pannlampan ska plockas fram. När hon kommer tillbaka till bilen säger hon: "Jag antar att du inte såg spindeln inne på toan?" Mickes reaktion: "Va, var det en spindel inne på toan? Ihihi... kan inte du följa med mej så kan vi gå och kolla på den?", "Ska jag hålla dej i handen eller?", "Ja tack." Vi går hand i hand till toaletten och lyser på spindeln där den sitter en halvmeter från toastolen, ca åtta cm i diameter är den med tjock kropp och tjocka ben. "Nu går vi", säger Micke när vi tittat lite. Efter kvällsmaten lägger han fram sin teori: "Det är omöjligt för en spindel att komma in hät. Först måste han krypa upp på hjulet, sen in i hjulhuset, sen på utsidan och sen in i bilen. Om han inte sitter i ett träd och hoppar in i bilen förresten..." Han väljer att sova med huvudet bort från dörren, trots att vi har myggnät. Den natten drömmer han att han sitter ensam under ett nät mitt i ett rum, omringad av spindlar från alla håll.

Spindelskog och leksaksormar
"Huvudattraktionen" på King Jarrah Trail' som vi vandrade, är King Jarrah, ett ca 300 år gammalt jarrahträd. Strax efter det börkjar det vi kom att kalla för "Spindelskogen" : ca en kilometer skogsstig där små skalbaggeliknande spindlar (gula, röda och svarta) hade byggt nät här och där mitt över leden. Vi fick alltså hålla ögonen öppna, huka oss och ta små omvägar in i skogen. Efter denna strapats kunde vi konstatera att Lina inte är så kaxig när hon får spindelväv i ansiktet och på händerna. Ungefär lika okaxig som Micke är när han upptäcker en orm ca 30 cm från sin fot (vilket visar sej vara en kvarglömd leksaksorm på campingplatsen). Men vad kan man kalla det annat än sunt förnuft?!

Och så lite bilder på det.

Soffsurfare,  Snorkelö, orm och duschbilder.  (Fast duschen glömde vi i skogen, klantigt!)

Torka och bränder

Våra familjer har hört av sej och frågat om vi märkt av de omtalade australiensiska bränderna någonting. Det har vi inte. Sanningen är de att ni vana nyhetskonsumenter i Sverige vet mer om dem än vad vi gör, som varken ser på TV, läser dagstidningar eller lyssnar på radio särskilt mycket här. Vi håller till på cästkusten i delstaten Western Australia (WA) medan bränderna främst är i sydöstra Australien och på Tasmanien. Avståndet dit är m.a.o ganska stort, så vi märker inte av dem mer än en Örebroare skulle märka av en skogsbrand i södra Spanien. Däremot är det torrt och en ovanligt varm sommar tydligen. En couchsurfare som tog med oss på en konsert en kväll beskrev det som "Welcome to Perth - get ready to melt!" Trots att vi mer eller mindre vant oss är det svårt att tvinga i sej de rekommenderade tre liter vatten om dagen (det gör vi inte helller). När det gäller torkan är det totalförbjudet att göra upp eld, och skyltar utanför städerna över en brandriskskala visar "extreme", vilket bara är snäppet under maxpunkten "catastrophic". Vi får dock använda vårt gaskök för matlagning och en fotogenlykta, med varsamhet. Skulle inte kännas så bra att starta en skogsbrand...

"Nu har vi det bra!"

God morgon världen! Här sitter jag på min låga campigstol och skriver ett blogginlägg (kanske blir det flera...) på papper eftersom det råder hög brist på både internet och ström/laddnningsmöjligheter. Lite osmidigt men mycket trevligt. "Nu har vi det bra!" har blivit en av standardmeningarna på resan, med all rätt. Det är inte mycket vi har att klaga på. Vi befinner oss nu i Lane Poole Reserve, ca 10 mil sydost om Perth. Ett reservat som på vissa ställen påminner om svensk skog med höga tallar, ormbunkar, barrlukt och grusstigar med kottar och småpinnar, men som även har inslag av papegojor, röd jord och enorma jarrah-träd. Dessutom skrämde jag iväg fem kängruer när jag gick på toa igår kväll.

Vi väntar på ägarbytespapper till bilen som ska skickas till det första hostelet vi bodde på, men när de inte hade dykt upp i fredags bestämde vi oss för att ta en tur inåt landet eftersom vi är trötta på städer och dyra hostel och längtar ut till vägarna och vildmarken. Vi åkte lite på måfå, invigde bilens madrass vid en övernattning på en skogsväg/rastplats (lite trångt men mysigt!) och hamnade så småningom i den lilla hålan Dwellingmup. På turistinfon (som f.ö. är öppen fem halvdagar i veckan, så vi hade tur!) hittade vi en karta över vandringsspåret King Jarrah Trail, 18 km långt, och det var så vi hamnade här! En övernattning och en svettig vandring senare var vi tvugna att åka till Pinjarra och tanka, vilket resulterade i en natt på en underlig husvagnscamping där vissa verkade bo mer eller mindre permanent. Men nu är vi tillbaka i tre nätter och skogsampingen som var full av folk över helgen sist vi var här är nu nästintill tom, vilket gör att vi har en egen vrå helt för oss själva.! Vi ägnar oss åt att softa i skuggan, bada nakna i bäcken här bredvid (kallt!), kasta fresbee, laga mat och äta den, gå småvandringar (varmt!!) i närheten och spionera på kängruer. Och på kvällen sitter vi i fotogenlapans sken och tittar på en upp-och-nedvänd stjärnhimmel. Nu har vi det bra!

PS. När jag hade skrivit klart kom en parkvakt i sin jeep och stannade och småpratade lite, samt tog betalt för vårt boende. 50 kr per person och natt, en fjärdedel av vad vi betalat i 12-personers sovsalar på hostel. Vä värt!

PS2. När jag sitter och renskriver detta på kvällen har jag en kängru tio meter framför mej som sitter och tittar. Och nu kom det en hoppande förbi på fem meters avstånd :)

Snorkeltorsk

De två senaste dagarna blev lite dyra, vi köpte nämligen varsin biljett t.o.r. till Rottnest Island. En liten pradis/turist-ö ute i havet ungefär en hlavtimma väst om Perth. Jag valde att likna den lite vid Gotland, och Böda Camping, fast tuffare.

Det blev fem eller sex snorkelturer på lik många snorkelställen. En uppsjö med fiskar, sjögurkor, sjöstjärnor, bubblor, rev och alger utspelade en liten dans under våra ögon. Det var trevligt. En grotta eller två gick att simma igenom men djupet var inte mer än det man kan uppleva på Gustavsvik.

Hur som helst gav det mersmak och snorkling kommer uföras så snart tillfälle ges. Tyvärr har vi ingen undervattenskamera, men kommer antgligen införskaffa en engångsvariant för att få till ett par bilder i varje fall.

Djurlivet i övrigt var väldigt trevligt. Ca 10-12 000 Quockas bodde på ön. En minikänguru i kattstorlek med lika mycket rädsla för människor som loppor har för hundar. De var överallt helt enkelt. Top tre-mötena med dessa varelser är:

3: När vi efter någon halvtimmes cykeltur börjar tro att de är lite ovanliga och faktiskt inte kommer få se några, och jag tar fram kameran för att fotografera en ödla i vägkanten, men istället får syn på två Quockas som korsar vägen bara några meter längre fram.

2: När vi somnar på stranden och jag vaknar till, vrider huvudet till vänster och har en nos bara 50 centimeter från min egen.

1: När vi lagt oss för att somna i tältet och jag vaknar till med ett ryck av ett oväntat prassel och lina ropar "Den är inne i tältet!" Samtidigt som hon sjasar bort den med något sorts väsande läte.

Söta små saker de där Quockorna.

Ja, sen såg vi en orm. Den var brun och ca 1,5 meter lång. Giftig, men inte dödlig, om du inte råkar vara ett barn.

Fina dagar.

Det är sovdags och vi befinner oss i en mycket skön dubbelsäng i en fin lägenhet i ett ganska lyxigt område i en förort till Perth. Vi bor hos ett couchsurfing-par som båda jobbar som gruvingenjörer och ska gifta sig om ett par månader. Trevligt! Killen är lite av en ölexpert och låter oss prova på flera olika typer av cider, öl och vin, och trots att man inte själv är så hemma på området går det att känna skillnad på gott och godare. Ikväll lagade vi mat som tack för gästfriheten, en gästfrihet som även inkluderat en heldag på två olika stränder (vi skulle snorkla men de stora vågorna satte stopp för det!), bad i områdets pool och en promenad längst med floden (the Swan river). Återigen en dag med 40 graders värme. Man behöver inte göra mycket under dagen för att känna sig gank trött och solbränd när kvällen kommer...

Vi har för övrigt köpt en bil (!) som vi har döpt till Krabban. Det är en vit Mazta E200 med trubbig nos och motorn under pasagerarsätet. Micke har hittills kört vårt nya hem enligt vänstertrafikens alla regler. Det är förvirrande ibland och jag är imponerad måste jag säga, själv tänker jag vänta med att prova tills vi kommer ut ur städerna. Istället har jag försökt vara kartläsare med varierande men mest usla resultat, så usla att vi idag fick tanka bilen för första gången efter gårdagens många och långa felkörningar. Det var i och för sig ganska interssant eftersom den går på biogas, lite nytt. (Ang. det dåliga kartläsandet  så har jag varken ursäkter eller förklaringar. Båda mina föräldrar, speciellt den kvinnliga, älskar kartor. Man tänker att man borde fått med sig något hemifrån, men icke!)

Imorgon ska vi åka till IKEA och köpa lite kompletterande delar till vår "Campervan", en madrass t.ex., och kuddar. Efter det kommer det bilder!

Nu är det dags för nattsömn igen i en privat lägenhet, innan det är dags för hostel igen. Inget bättre eller sämre, bara trevlig omväxling. Hej så länge!

Kings park

En härlig park med roliga växter som sagt. Posering vid en med taggiga blad, ett baobaträd, och nånting som liknar en luddig varelse eller en främmande frukt.

Aklimatisering

Dag 3 i Australien. Som tidigare nämnt så har vi lyckats hamna mitt i en värmevåg vilket resulterat i tre dagar ständigt klibbiga kroppar, dag som natt. Mellan 39 och 41 grader mitt på dan, jämfört med -23 i Örebro för bara tre veckor sen. Inte konstigt att kroppen befinner sig i ett dåsigt stadie av chock, vilket inneburit att vi sovit ett par siestor varje dag. Inget att klaga på, skönt att ha den möjligheten!

Lite uppdatering: Vi bor i norra delen av Perth, Northbridge (logiskt!) på ett trevligt hostel med många fläktar Sen igår kväll delar vi rum med två estländare, men dem har vi inte sett så mycket av. Dagarna har bestått av att titta runt och försöka lokalisera oss själva. Vi är också på jakt efter couchsurfare att bo hos och hänga med (för att spara pengar och utöka umgängeskretsen, dock har vi ännu ej tröttnat helt på varandra) samt en bil (för att spendera pengar, ta oss ut på  äventyr och sen få tillbaka pengarna genom att sälja den igen). Det går sådär, men vi är vid gott mod och tänker att det har löst sej om en vecka i alla fall!

Igår spenderade vi en heldag på en av Perths badstränder, City Beach, och trots att vi var var väl insmorda och låg under ett träd hela tiden var vi ändå rosa som räkor när vi kom tillbaka hem... Men det var det värt, sanden var  mjuk och vit och vågarna stoora och blå! Idag har vi lokaliserat en matbutik som har mer humana priser och ett långt bättre utbud jämfört med kina-butikerna vi hittills handlat i. Eftersom vi noggrant för kassabok över våra utgifter är det ett välkommet inslag i vardagen. Dessutom har vi idag promenerat i Kings Park, en 400 hektar stor park med botanisk trädgård och en massa coola växter.

Och visstja, nyårsafton blev lugnare än på länge. Vi lyssnade på en gratiskonsert med ett swingband, som lyckades få hela torget att dansa, och tittade på en nervös jonglör som tappade sina bollar lite för många gånger vilket resulterade i sympatiapplåder. Efter tolvslaget och magnifika fyrverkerier i fjärran, dock dolda bakom ett hus, gick vi hem och sov. Igen.

Gott nytt år till er alla!