Närmande slut och lite rastlöshet

Och sen kom vi till Fremantle och har nu bott här i lite mer än en vecka. Den mesta tiden har ägnats åt att sälja bilen. Inte så mycket praktiskt kanske, förutom de första dagarnas grundliga städning av den och lite tid spenderad på Gumtree (funkar likadant som Blocket) med att skapa annons och sedan underhålla den, dvs sänka priset med jämna mellanrum. Vi har även satt upp ett antal lappar runt om i stan, i både Perth och Fremantle, och strategiskt parkerat med "Till salu"-skyltar i bilrutorna på ställen där vi antar att många backpackers passerar under dagarna. Och sen väntat... och väntat... Det är stor skillnad på nu och för ett halvår sen när vi kom. Kanske väljer alla européer (för det är främst européer man stöter på som reser runt) att spendera sommarhalvåret hemma i Europa, för om vi i början hade svårt att hitta en bil så myllrar det nu av lappar på anslagstavlor och nästan alla har strykt över och sänkt priset både en och två gånger. Med andra ord verkar alla som säljer sin bil ha lite problem med detta, medan de som köper i princip kan välja och vraka. Förra veckan visade vi bilen för ett fransk/tyskt par som totalt tittade på nio bilar innan de bestämde sig, dock inte för våran, och jag tror att alla de bilägarna väntade lika otåligt på deras slutgiltiga svar som vi. Efter det misslyckandet sänkte vi priset rejält, med lite sorg över att ev köpare antagligen resonerar som vi gjorde och bara tittar på priset istället för att förstå värdet av en ny motor och en nyservad bil, och i förrgår fick vi två napp. Det blev ett franskt par som igår köpte Krabban och avskedet var snarare av lättnad än av sorg -  städandet och uppsättandet av en doftgran hade gjort att vi knappt kände igen vår käre vän, och dessutom behöver vi inte fundera mer på bilförsäljandet längre. Vi lämnade över Krabban till dem utanför Old Swan Barracks-hostelet där de bodde, samma hostel som vi bodde på när vi köpte honom och på i princip samma parkeringsplats skrev vi på ägarbytespapprena men nu som den säljande parten. Ännu en cirkel sluten! Nu kan vi njuta lite mer av den sista veckan, även om vi får jobba lite på att lära oss buss- och tågrutterna!

Vi har, som jag tidigare nämnt, bott hos Bre och Adam som vi bodde hos ett par nätter innan vi lämnade civilissationen för outbacken. De bor i ett litet hus tillsammans med två andra (att dela hus verkar vara ett vanligt fenomen i många västländer, trist nog inte i Sverige!) med en liten trädård och pizzaugn. Eftersom alla fyra jobbar/pluggar har jag ibland haft känslan av vara helt och hållet "onödig", vi har ju bara gått runt här och latat oss liksom medan alla andra fyller sina dagar OCH orkar vara sociala med oss på kvällarna! Micke har trivts bra med att spela dataspel och kolla ifatt TV-serier och youtubeklipp. Vissa dagar har jag känt mig som Findus i "Stackars Pettson"-boken, försökt få en Micke-Pettson som helst vill sitta i lugn och ro att följa med på äventyr! För nog är det skönt att vara i ett hus igen med dusch och ett riktigt kök, men när man har levt ute på vägarna i några veckor så krävs lite anpassningstid och nya utmaningar. Jag har underhållit mig med att baka bullar och bröd bl.a. och vi lyckades även få till ett par excellenta svenska smörgåstårtor att bjuda på (tack pappa Alf för receptet!). Vi har också åkt på lite utflykter, till en ö med pingviner och till idylliska York, så jag kan egentligen inte klaga på att det varit tråkigt. Det här är ett bra sätt att avsluta vår resa på, det ger oss tid att avrunda resan och börja längta hem...

Ett annat trevligt inslag i den nya vardagen är den lilla marknaden som äger rum varje söndagsförmiddag i en park i närheten. Ekologiska och lokalproducerade varor, gott kaffe, färskpressad juice, många billiga och mindre billiga grönsaker, någon som underhåller med gitarr och sång och en massa barn som springer omkring. Vi passar på att äta färska exotiska frukter medan vi kan!

Idag ska vi lämna Fremantle och flytta till Ascot i östra Perth i knappt en vecka. Där ska vi bo hos Jess och Mark som vi soffsurfade hos i ett par nätter precis efter att vi köpt Krabban. Det ska bli kul att träffas igen! Sen vi lämnade Perth har de hunnit gifta sig och de slutar nu i dagarna sina jobb som gruvingenjörer för att resa runt i världen några månader. Mitt i all utflytt och städning och hejdå till vänner och familj låter de oss stanna hos dem i nästan en vecka! Vi får tacka dem genom att hjälpa till att bära och laga mat och försöka övertala dem att bjuda tillbaka om de tar en tur förbi Örebro...

De sista nätterna får vi bo hos Anna från Örebro och hennes familj, tack så mycket! Vi träffades medan vi bodde på campingen i vårt lilla tält och väntade på den där bilmotorn som skulle bli bytt. Hur liten är inte världen när man stöter på svenskar på en campingplats utanför Fremantle, och de dessutom visar sig vara från Örebro?! Anna, om du läser det här, vi betalar gärna med en hemmagjord smörgåstårta!

Det är kallt här nere i söder, som svenska sensommardagar när man tänker att det fortfarande är sommar och tar på sig lite för lite kläder för att man vill att sommaren ska vara lite längre ungefär. Samma friska höstluft. Vi trodde nog att det skulle vara varmare och att det skulle bli några fler dopp i havet, men det är ytterst tveksamt! Solen skiner i alla fall. Vi får packa ihop våra saker och ta oss iväg till stranden med alla backpackers innan vi far iväg. Sitta i solen och spela vår  141:e yatzymatch kanske? Vi räknade igår och har vunnit 70 matcher var hittills!

Sista natten i Krabban...

...och jag känner mig lite sorgsen på något sätt. Det gick lite fortare än vi hade tänkt oss, det går mycket snabbare att köra helt enkelt när allting ligger så nära!, och nu har vi bestämt att imorgon ska vi ta oss sista biten till Perth. Ikväll ritade vi det sista strecket på vår karta. Cirkeln är sluten och över tusen mil ligger bakom oss.

För här, några mil utanför Yancheps nationalpark, har vi varit förut. För exakt tre månader och fyra dagar sen lämnade vi nationalparken för att åka norrut, och det hela resulterade i en motor som skar ihop bara några mil senare. Idag åkte vi förbi platsen i fråga, körandes från andra hållet i samma bil som vi stannat till och servat i en liten stad samma dag. Man måste ju vara på den säkra sidan... Bilen fick högsta betyg, förutom att sidodörren ramlade av igen. Men nu har även den blivit fixad.

Det är mycket kallare här nere nu än när vi for. Alla mätare längst med vägen som visar hur torrt det är står på grönt, istället för rött som det var när vi var här sist. Allt är överlag mycket grönare och det duggregnar ute. Sista natten i bilen får vi kura ihop oss nära varandra, med stängda dörrar och filtarna över oss. Det känns som ett värdigt avslut.

Idag mötte visom planerat Bre och Adam (Bre som jag träffade i Island alltså, och som vi bodde ett par nätter hos i Fremantle innan vi åkte på tur) som var på väg upp för några dagars semester i Ningaloo. Vi hade tänkt att träffas där uppe först, men de kunde ta ledigt först nu och vi har ju lite bråttom ner för att sälja bilen, så det blev ett snabbt återseende på en liten asfaltsparkering innan vi fortsatte åt varsitt håll. Ett möte som innebar att vi fick nycklarna till deras hus och ska bo där till och från tills vi åker hem till Sverige. Vi lovade att göra en riktigt svensk smörgåstårta tills de kommer tillbaka på söndag! Tills dess ska vi fokusera på att städa bilen fri från rött damm, städa bort våra saker och göra bilen redo för försäljning. 

Det är sista natten i Krabban och jag var inte riktigt beredd på att det skulle hända så snabbt, men kanske var det lika bra. Som att dra bort ett plåster ungefär, ju snabbare desto bättre. Och jag är tillräckligt nojig över det ändå, ett kvinnligt fenomen kanske för Micke verkar tycka jag är lite löjlig, så jag hackar upp de sista grönsakerna och öppnar den sista tonfiskburken i relativt mycket tystnad och startar leken OM när maten är klart. OM vår bil inte hade gått sönder då den gick sönder, då hade vi inte börjat med att åka söderut först istället och då hade resan sett annorlnda ut, vi hade kommit norrut mitt i regnperioden och kanske upplevt 50 graders värme. Och OM vi inte hade sovit tre nätter i Yanchep då i början hade vi antagligen hunnit mycket längre när bilen gick sönder, med resultatet att vi antagligen hade blivit bärgade norrut, och OM det hade varit så, hade vi inte hunnit träffa Bre innan vi lämnade Perth igen (hon flyttade från östkusten medan vi var strandsatta i väntan på ny motor), vilket inneburit att vi nu inte fått en nyckel och hela deras hus till förfogande i några dagar...

Listan kan göras hur lång som helst och man får aldrig veta. Verkligheten är dock att bilen gick sönder precis innan vi kom till Pinnacles Desert, en sanddyn med tusentals höga kalkstenar utspridda som på en kyrkogård, något som vi såg fram emot att se och som var nästa stora grej på vägen uppåt. Idag var vi där, och det fick bli det sista på vägen ner igen.

Så kan det gå.

Delfiner

Klockan halv sex på morgonen gick vi upp för att göra oss iordning och köra de tre milen mot Monkey Mia för att förhoppningsvis få mata delfiner! Första matningen äger rum klockan åtta på morgonen, men eftersom vi hört att det är en hel del turister som vill få plats på första parkett så ville vi vara i god tid. Det blev tydligt att vi kommit söderut igen. Himlen var fortfarande mörk och stjärnklar, och en varm tröja var det enda alternativet i kylan. Konstigt det där, man är ju van vid att det blir kallare ju längre NORRUT man kommer...

Förutom tjocktröjorna valde vi omsorgsfullt ut våra kläder. Från lite olika håll har vi fått höra att man ska välja något färgstarkt så man syns i mängden, då är det större chans att man blir utvald att få mata en delfin. Vi visste också att om man har den turen så får man ta med sig dem man är där med, så vi satsade på att matcha varandra lite charmigt med randiga kläder och satte våra största förhoppningar på Mickes skägg. Detta innebar att jag körde medan han snurrade upp sin numer imponerande mustach med lite vax.

Lagom när solen hade börjat gå upp fick vi lyckan att se en liten kotte knata över vägen. Ett myrpiggsvin! Ett sånt har vi hållit utkik efter. Snabba är de inte, så vi hann ifatt honom i en buske. Inte särskilt välkomnande hade han då redan rullat ihop sig till en liten boll, så vi bara beundrade honom en liten stund, tog en bild och lämnade honom sen i fred med förhoppningen att delfinerna skulle vara lite mer kärvänliga.

Vilda delfiner har besökt Monkey Mia sen 60-talet. De kommer och går som de vill och kan ibland vara borta i en vecka för att de tycker att det är roligare att vara ute och fiska, till turisternas besvikelse men forskarnas glädje eftersom det visar på total självständighet. De senare åren har man, till följd av de tidigare årens övergöding av djuren, minskat mängden fisk per delfin så att det de nu får bara är ungefär en åttondel av vad de behöver äta varje dag. Resten får de fiska själva, vilket även är bra eftersom de då måste spendera mycket tid i djupare vatten. Om de hänger vid stranden  hela dagen innebär det att ungarna som diar upp till fyra år (!) inte kommer åt mjölken och svälter. En annan sak som införts är att man inte får klappa delfinerna, vilket jag främst tror är svårt att låta bli för skötarna som interagerar med dem varje dag och har dem strykandes mot benen hela morgonen...

Delfinerna är en mindre sorts "bottle nosed"-delfiner, och den klassiska barndomsdrömen att bli delfinskötare väcks direkt till liv när man ser dem och hör skötarna berätta om dem! Forskare har namngett några hundra av dem som lever i vattnen omkring Shark Bay, som området heter. De känner igen dem på fenorna. Eftersom bukten gör skäl för sitt namn har alla delfiner någon typ av skada från hajar, som dessutom äter upp ungefär hälften av de ungar som föds. Alla ryggfenor är lite taggiga av ärr. Delfinerna har även olika personlegheter. En av dem som blev matade tog aldrig fisken ur handen på någon, utan åt den bara efter att ha lekt med den ett tag och visat att hon minsann visste hur man fångar en fisk som simmar runt! Skötarna berättade att samma delfin i början först hade tagit emot fisken hon erbjöds, sen simmat iväg och fångat en som hon gett tillbaka som betalning!

Upp till tre gånger kommer delfinerna för att bli matade, mellan klockan åtta och tolv på morgonen. Det känns lite turistigt att tillsammans med 178 andra människor, som det var under den första matningen, stå ankeldjupt i vattnet medan delfinerna kommer och kollar in en, sen kliva upp ur vattnet tillsammans med alla andra när det är dags för matning och stå och hoppas att just man själv ska bli utvald. Men det är värt det ändå! Det är verkligen en upplevelse att få se delfinerna på nära håll. Och vid tredje matningen, när två tredjedelar av åskådarna hade tröttnat, visade det sig att Mickes arbete med mustachen lönat sig för han blev utvald. Som den gentleman han är lät han mig, som otåligt stått och hoppats hela tiden, att hålla i fisken:) Men trots att detta kändes som en riktig ära att få göra hade det inte gjort så mycket att inte få mata. Delfinerna kom hela tiden bara någon meter ifrån en, som mest var det tolv stycken där vi stod, och ungarna hoppade runt, försökte lära sig att simma på rygg och lekte med sjögräs medan de väntade på att mammorna skulle bli klara. Gulligt! Vi har sett delfiner tre gånger innan och Micke simmde ganska nära en i Fremantle, men vi har aldrig sett dem så nära förut. Så helt klart värt det, fastän det var lite väl turistigt. Vi är ju trots allt turister...  

Hoppsan.

Alla lovord om vår Krabba! Sen han fick en ny motor har där inte funnits ett enda problem att klaga på. Småincidenter kanske, som en sidodörr som ramlar av och måste trixas fast igen med gemensamma krafter, men det är en del av charmen. En dörr som inte kan öppnas inifrån, det får bara Micke att känna sig lite extra manlig när han klarar av att laga. Att gasen inte fungerar att fylla på sen södra kusten ungefär, äsch, gas är bara alltför dyrt i outbacken (om det ens finns att tanka med), bättre att hålla sig till bensin som åtminstone är lite billigare. Se istället alla heroiska insatser! Fyrhjulsdrivna vägar som har besegrats, korrigerade grusvägar som har fått allt att skramla men inget att hända, inte en enda punktering och "hemliga" övernattningar där vi gömt oss mitt i stan bakom täta gardiner! Nåväl. Idag fick Krabban möta en överman.

Från Ningaloo körde vi söderut, först till Carnavon där vi träffade tyska Kirsten och Rob som ovi två månader tidigare träffat i Albany när vi soffsurfade där. Trevligt återseende! Vi åkte runt till lite små grönsaksgårdar, åt mangoglass och köpte en gigantisk zuccini för en dollar av en liten gubbe med grova arbetarnävar. På vägen ur stan plockade vi upp vår första liftare till vår stora glädje, en Zoltan från Budapest som var kite surfng-instruktör och bjöd oss på Oreos. Efter övernattning på en rastplats längst med vägen släppte vi av honom vid ett roadhouse och svängde av mot Shark Bay i väster, en av platserna på FN:s lista över världsarv. Vid ett första stopp fick vi beskåda stromatoliter i Hamelin pool (googla, för jag kan inte förklara vad det är, eftersom jag knappt förstår storheten i dem själv), vid ett andra besöktes en strand som endast bestod av miljontals snäckor. Vi fortsatte till Denham där vi köpte biljetter för att titta på och förhoppningsvis mata vilda delfiner i Monkey Mia imorgon. Inget av det här var några problem för Krabban. Vi "köpte" även ett tillstånd att campa vid en strand utanför staden för en natt. Nu börjar vi närma oss huvudämnet.

Klockan tre lämnade vi staden och åkte ett par mil söderut till Egle Bluff. I själva Monkey Mia finns bara en dyr husvagnscamping, och varför vara dyr och bekväm när man kan leva billigt och gå upp extra tidigt på morgonen och köra längre liksom? Målet var att hitta den bästa campingplatsen. När den verkade visa sig vara upptagen tänkte vi att vi kunde fortsätta köra lite längre och triumfera med en femstjärnig sort. Det skulle vi inte ha gjort. Vägen var visserligen sandig hela vägen, men plötsligt var den ännu sandigare. Ungefär lika plötsligt som att Micke sa, "Oj, här kan vi nog inte åka!", växlade ner för att det kanske skulle gå lättare och... tja, tre meter in på riktigt lös sand satt vi redan ganska fast. Höger bakhjul bara spann. I ett desperat försök att klara oss själva försökte vi komma på vad vi kunde lägga bakom hjulet för att hjälpa till. Vi ville inte offra några av våra dyrbara sängplankor, så det enda vi hittade var först Mickes slitna tofflor (funkade inte alls) och sen den röda plastskärbrädan från IKEA (den kommer aldrig mer bli vad den varit). När vi gav upp hade hela underredet placerat sig på sanden. Vi grävde lite hjälplöst, sen gick vi för att be om hjälp hos grannen-med-den-bästa-campingplatsen. En fyrhjulsdriven bil åtminståne. Kanske hade han en bogseringslina...?

Nej. Ingen alls. Grannen var för övrigt i sin mänskliga form en kille från Holland vars flickvän var nere i vattnet och snorklade. Han visste redan allt om lös sand utan skyltar, med den lilla skillnaden att han helt enkelt hade en fyrhjulsdiven bil OCH hade backat i tid. Han kom för att ta en titt, och med en titt från vårat håll på hans armmuskler kände vi att vi var i goda händer.

Tillsammans försökte vi, enligt hans direktiv, att gräva ramper bakom däcken. Alla hann få en hel del stick från spinifexgräset som växte precis runt om och bränna sig på sanden som blivit varm under motorn innan vi ansåg oss klara. Inget hände. Vår Räddare gick för att investera i sitt snörförråd och vi gick igenom vårt. Tandtråd? Hampasnöre? Stormlinorna på tältet? Silvertejp? Hmm, kanske inte... (mycket kan man göra med silvertejp, men kanske inte bogsera en bil?)

Det var då jag fick syn på medicinpåsen, en blå sak med vita ränder som vanligtvis brukar innehålla... Mickes slack-line! Ett sånt där typ spännband som man kan träna sig att gå på lina på. En enda gång har vi använt den här efter att ha hittat två träd med lagom avstånd, eller snarare han använde den eftersom jag just då var ett allt för tyst och ynkligt sällskap med halsfluss. Kort sagt, det har känts som att det var ett onödigt beslut att ta med den från första början. Onödigt fram till idag!

Eftersom holländarens snörförråd bestod av två meterlånga stumpar av knopsnöresvariant verkade slack-linen vara det bästa alternativet. Om den nu skulle hålla... Och efter dragande, mer gävande, ropande och puttande (med tanke på att det bara var lilla jag som puttade vet jag inte om det direkt var avgörande, men det kändes bra att göra något!) lossade vi tillslut och kom upp på lite mer fast sand. HURRA!

Krabban klarar inte av sand. Det är svårt att komma ur sand. Det är också svårt och veta hur man ska tacka för oumbärlig hjälp, men ett par flaskor cider och en liten chipspåse som vi lyckades gräva fram ur vårt urplockade förråd och en lång pratstund i solnedgången fungerar tydligen ganska bra. Några lärdomar och två nya vänner har vi fått med oss från denna dag. Och imorgon ska vi titta på delfiner!

Ningaloo - snorklaroo

Som Lina nämnt så har vi varit i Ningaloo. Ett snorkelparadis i västra Australien där man lätt kan spendera en dag eller två eller en vecka eller tre. Vi var där i fyra nätter och fyra dagar. Tältet som sovplats, som vanligt. Burkmat till middag, som vanligt. Stjärnhimlen till tak, som vanligt. Simma med sköldpaddor och hajar, inte riktigt som vanligt.

Ningaloo Marine Park ligger längst den västra delen av en udde och består mestadels av sanddyner, lite klippor och en himla massa strand. Längst med dessa stränder ligger det ett tiotal campingplatser och lika många till parkeringsplatser för dagsbesök. Vi bodde på en camping med fem övernattningsplatser och en toalett, utan dörr. Just ja, Ningaloo Marine Park består även av en massa hav så klart.

Första snorkelturen tog vi precis vid stranden där vi bodde. Vi förväntade oss mycket men blev inte särskilt imponerade. Grumligt vatten och därmed dålig sikt, och så vitt vi kunde se, inte så mycket att titta på. Så vi åkte till ett annat ställe några minuters biltur norrut och hoppade i igen. Det första vi ser efter en bits simmande på väg till revet är en relativt stor rocka som ligger på sandbotten. Yay! tänker vi, tittar lite och simmar vidare. En stund senare hör vi någon ropa "Turtle!" och simmar instinktivt åt det hållet. Och där är det, ett djur som jag velat dyka med ända sedan jag kom hit, en havssköldpadda. Ditintills min bästa snorkelupplevelse.

Efter att vi lämnat sköldpaddan att simma vidare så kommer snart en haj och simmar under mig. Ditintills min näst bästa snorkelupplevelse. Inte en särkilt stor haj. Kanske en meter. Och inte farlig. En Black Tip Reef Shark för att vara exakt.

Efter detta ser vi fler sköldpaddor, fler hajar, fler rockor och en hel uppsjö med fiskar. Vi har en asbra tid helt enkelt. Men mina två bästa snorkelupplevelser skulle komma att förändas. Vid ungefär det fjärde dyket kom vi på att vi vid högvatten kunde simma rakt ut vid "Oyster Stacks", mot revkanten, simma emot de brytande vågorna och hamna utanför det grundare snorkelrevet. Där var det djupare, ca 15 meter isället för två, och så nära öppet hav utan att egentligen vara öppet hav som vi kunde komma. Första gången vi simmade ut såg jag en mindre haj och en rocka komma simmande emot oss. Lina missade tyvärr den synen men blev glad igen när vi såg en likadan rocka dagen efter.

Andra gången vi simmade utanför revet är numera min näst bästa snorkelupplevelse. Vi såg en haj, i öppet vatten, som var stor. Inte så stor som i "Hajen"-stor, men större än revhajarna som simmade runt bland snorklarna. Tillräckligt stor för att inge både respekt, en aning rädsla och stor fascination. Det var fortfarande en Black Tip, men mycket mer imponerande. Min bästa snorkelupplevelse är på samma ställe, men dagen efter. Samma dag som vi såg rockan för andra gången. På ca tio meters djup ser Lina en sköldpadda. Jag simmar ner två gånger och spenderar ett par minuter med den. Den är nyfiken och kommer nära för att se vad jag är för något. Jag är nyfiken och stannar mer än gärna kvar så länge den gör det. När jag tryckutjämnar backar han tillbaka och simmar bortåt, och när jag ska dyka en tredje gång ser jag den inte mer. Men det var klart den bästa snorkelupplevelse jag haft, och är en av höjdpunkterna på hela resan.

Linas Outback Lasagne

Igår var det min tur att laga mat. Vi befann oss i Ningaloo på vår camping och det var sista kvällen där. Den sista snorkelturen hade levererat både två havssköldpaddor, varav en på djupt vatten, en rocka (manta ray) som bara kan hittas på just djupt vatten och som vi såg för att vi simmade längst ut av alla, utanför revet (hurra!) samt Mini-Haj (bi-pi-dididididi). Det var helt enkelt dags för en lyxig avslutningskväll. Vår skafferilåda har börjat eka allt mer de senaste dagarna, något som vi tagit som ett gott tecken eftersom vi börjar närma oss vår slutdestination. Tyvärr passade det inte så bra just ikväll.

När jag glatt upplyste Micke om att det, trots detta, skulle bli lasagne till kvällsmat uppstod en liten diskussion. Med tanke på de ingredienser som fanns i "skafferiet" framstod lasagne som en utopi. En lasagne som varken presterar lasagneplattor, en halvtimme i ugnen eller knapriga kanter är väl inte värd att kallas lasagne? Då jag hävdade att det var smaken som räknades uppstod nästa frågeställning. Om det är smaken som räknas, är då ett chips som smakar pizza en pizza? Tåls att fundera på! (Där slutade diskussionen eftersom vi till följd av frågan började drömma om superkebabpizza från Pizza Time på hörnet, och nästa samtalsämne kom att handla om vår första måltid när vi klivit av flygbussen hemma i Örebro. Gissa vad det ska bli.)

Hur som helst, när resultatet stod färdigt på vårt lilla bord och den första smakbiten var smakad, kom utlåtandet: "En topprätt! Det trodde jag inte." Vilket kanske säger mer om våra lättillfredställda smaklökar och vår kärlek till denna livsstil än om själva middagen i sig. Hur som helst ska jag ge er receptet så att ni kan prova det hemma.

Först och främst behöver ni:

- Ett portabelt litet gaskök
- En kastrull
- En kniv
(-Skärbräde, inom parentes eftersom det går lika bra att använda bordet, kylboxen eller allmäna picknickbänkar)
- En gaffel, gärna en lite sned inköpt på en secondhandaffär
- En matskål

(Matskålen med förklaring inom parentes eftersom det är nästan det viktigaste vi har i vårt överlag portabla hem. I vårt fall består matskålen av en skål i nåt trämaterial, ungefär lika stor som en fruktskål. Inte en målid passerar utan att vi äter ur den, båda två, för trevnadens och reduceringen av tråkig disks skull. Den är även utmärkt att använda sig av medan maten tillagas eftersom vi bara har en kastrull. Lagad med silvertejp efter någon incident,  antagligen på någon väg som inte var menad för tvåhjulsdrift, är den en sorglig syn men vi undrar hur vi någonsin ska klara oss utan den.)

Och så, receptet:

Linas Outback Lasagne
- eller "Man tager vad man haver"

(2 portioner)

"Köttfärssås":
- 1 burk krossade tomater
- 1 burk blandade bönor, mosade med gaffel
- ca 5 cm purjolök (Torr och halvbrun efter en vecka i en varm bil? No worries, mate! Funkar utmärkt ändå.)
- Tomatpuré (det lilla som finns kvar)
- Olja
- Salt
- Peppar
- Chilipulver

"Ostsås":
- 1/3 dl olja
- ca 1,5 dl mjölk (pulvermjölk utblandad med vatten)
- 1 rågad matsked "Easy Cheese" (mjukost á la "Skrattande kon")
- Salt
- Peppar

"Lasagneplattor"
- Spagetti (eller snabbmakaronor eller vad man nu har)

1. Koka pastan. Häll av vattnet. (Spara lite av vattnet för att blanda ut pulvermjölken i, det börjar bli ont om vatten i vattenförrådet och det finns inget påfyllningsställe inom nationalparken.)

2. Gör ostsåsen genom att blanda allt och värm upp. Häll över pastan. Blanda.

3. Stek lök och bönmos. Häll i övriga  ingredienser i köttfärssås-surrogatet.

4. Blanda allt.

5. KLART! Avnjut gärna middagen vid en solnedgång vid havet. Eventuella flyfän som fastnar i maten kan ätas eller plockas bort efter önskemål och energi. En Yatzy-, Rummikub eller Scrabbleomgång kan med fördel pågå under middagen. Smaklig måltid!

Ningaloo

Eftersom vi denna måndagsmorgon tråkigt nog behöver avbryta våra just påbörjade stranddagar i ett par timmar för att åka en sväng in till Exmouth för att hitta internet och betala räkningar, passar jag på att skriva en lägesrapport. Vi har spenderat första natten av fyra på en liten camping med bara fem platser precis vid en strand med stora, runda vita stenar (dock inte så sköna att gå på) med utmärkt läge för fantastiska solnedgångar. Vi har testat snorklat där "hemma", men hittade mest maneter och grumligt vatten. Däremot finns det ett flertal andra högkvalitativa stränder bara några minuters bilfärd bort här i Cape Range National Park.

Ningaloo Marine Park, av vilken denna nationalpark är en del, har beskrivits som ett minde Stora Barrärrevet i väster, och utan att ha varit vid den östra storebrodern kan vi nog konstatera att vi har allt vi behöver här. Under totalt ca 1,5 timmar i vattnet igår (vi beslutade oss för att börja lite lugnt) hittade vi bl.a. en stor havssköldpadda (äntligen en sköldpadda!), två meter långa revhajar, ett par nedgrävda stingrockor, två mindre sorters rockor, en stor blå sjöstjärna och många färgglada papegojfiskar. Vi simmade in i ett stim på ett hundratal halvmeterlånga fiskar som omringade oss och såg tre gula små fiskar attackera en röd brännmanet. Förutom detta ett stort antal fiskar i regnbågens alla färger, ett flertal av dem kan återfinnas i vardagsrumsakvarier runt om i världen. Om vi vore lite skickligare med undervattenskameran och om inte fiskarna simmade bort så snabbt kunde vi ordna ett inlägg om fiskar som ni skulle få identifiera åt oss. Nu får ni nöja er med den här bilden.