Nullarbor

Nattens drömmar har för min del haft en våg av obehag över sig (även den lilla del som bestod av att vi blev erbjudna ett jobb av några svensktalande kineser som ville att vi skulle skådespela i deras nya film: Micke som en mexikansk skurk och jag som en svensk fotograf!). Jag tittade, läs och häpna, på skräck igår kväll. "Wolfcreek". Och inte nog med att det är skräck, det är en film som är baserad på en verklig händelse 1999 i WA och som jag blivit rådd att INTE titta på med tanke att vi ska åka till platsen i fråga och eftersom jag (uppenbarligen) inte är riktigt byggd för att klara av den dära skräckgenren. Men nu är skadan redan skedd, och eftersom Micke tålmodigt sjöng för mig varje gång jag blundade och ville stänga av såg jag ända till slutet. Med det sagt, Linda och Ulla, så blir det ensambio för mig även i framtiden! Alternativet är att jag sitter och blundar samtidigt som jag högt och ljudligt säger "nej, nu vill jag inte se mer, nu GÅÅÅR JAG!!", samtidigt som Micke sjunger den obligatoriska och för situationen  specialkomponerade "Det var en gång en snigel, han skulle gå på promenad..." Välj själva :)

Vi vaknade sent och jag kunde lyckligt konstatera att ingen man i cowboyhatt och med läskigt skratt ju hade knackat på under natten och erbjudit oss bogsering till hans övergivna garage i mitten av ingenstans. Med andra ord lever vi fortfarande, även fast jag inte kan garantera att detta blogginlägg någonsin kommer att publieras. Vi är fortfarande en bra bit från internetanslutning...

Nu har vi stannat till igen efter att ha tillryggalagt ytterligare 54 mil i mestadels trädtom terräng. Men buskar finns ju i princip överallt och marken är täckt av något som påminner om torkat blåbärsris, så vi har konstaterat att öken nog är fel benämning på landskapet vi passerar. Kanske stäpp passar bättre?  Stäpp i sig har vi i och för sig inte hört så mycket om sen geografilektionerna på mellanstadiet, och täckning på mobilen är som sagt för tillfället inte att tala om så vi kan wikipedia det hela. Tänk så lätt man blir handikappad nu för tiden! Hur som helst är det väääldigt långa raksträckor med mycket Ingenting. Vi byter förarplats mellan varje mack (ca var 15:e mil, mellan det finns bara rastplatser och stora skyltar som uppmanar en att ta en tupplur så man kommer fram levande), tankar på varannan och äter godisormar. Vi har även gott om tid att diskutera vad stäpp är för något och göra listor på godaste ormsmaker (Mickes topp 1: röda, Linas topp 1: gula).

Vi har passerat två tidszoner idag och fått ställa fram klockan totalt 2,5 timmar. Eftersom vi tuffar på lite bensinspararlugnt i 80-85 km/h så blev vi först lite besvikna på att bli blåsta på den tiden, vi ska trots allt färdas totalt 170 mil innan vi kommer fram till Port Augusta som är nästa egentliga delmål. Ikväll blev det dock tydligt att det finns klara fördelar med tidsskillnaden: vi får längre och ljusare kvällar. Trevligt!

Idag har vi även, vi är rörande överens om den saken, upplevt vårt häftigaste djurmöte hittills. Känguruer, delfiner och quokkor i all ära, men idag har vi kommit nära riktigt stora rovfåglar längst med vägen. Vid ett tillfälle var det sju-åtta stycken som flög upp framför oss från vägen där de hade suttit och kalasat på en av de många påkörda kängruerna som alltid ligger där färska på morgnarna. Just den här kängurun var det inte så mycket kvar av... Under en av de första veckorna såg vi en sådan här rovfågel på en djurpark, och efter att ha fått lyssna på djurskötarens information om den var vi helt sålda. På en fågel?! Vi fick bland annat lära oss att fåglarna lätt blir påkörda eftersom de fångas i vinddraget från passerande bilar. Efter att ha passerat och blivit omkörda av ett stort antal gigantiska lastbilar, s.k. "road trains", förstår jag vad de menar. Bilmöten gör att hela bilen vinglar och man med lätt panik försöker hålla sig så långt ut på kanten som möjligt, en kant som börjar naggas lite i kantlinjerna. Tungan rätt i mun! Håll er undan fina fåglar. De här gossarna bromsar inte för något. Men det innebär ju också att ni får mycket att äta på morgonen...

Nu är maten klar säger Micke, det är en överraskning av något slag. Jag gissar på konserver och resterna av grönsakerna som finns kvar. Imorgon åker vi igenom en karantängräns med ett stopp där man kontrollerar att vi inte har något färskt och grönt med oss från Western Australia som kan sprida sjukdomar. Vi har kommit till andra sidan gränsen, nu är vi i South Australia för tusan! Spännande.