Känguruföräldrar för en natt

(Jag börjar såhär lite ologiskt med en parentes eftersom jag vet inte var hur jag ska få in det här i texten utan att det ska låta brutalt, men jag vill gärna tala om att kängurukött är väldigt gott. Både som hamburgare, tillagat inrullat i bark i en eldgrop och som köttbullar. Kanske får vi prova någon mer form innan vi lämnar landet.)

Det var sent på påskdagskvällen och vi satt på verandan efter att ha ätit middag. Plötsligt dök det upp kängururester: kylboxar med kött, svansar i påsar och renskurna benpipor. Snart fick detta sin förklaring när några i familjernas stora tonårsgäng dök upp och berättade för oss att de varit på jakt tillsammans med två vapenlicensägande manliga släktingar. Fyra känguruer hade det blivit i mörkret!

Eller rättare sagt, sex stycken kängurur. I en kylväska från en av de större butikskedjorna, ni vet en sån där som håller mjölken kall tills man kommer hem, satt två små darrande kängruungar. Den ena av dem var så liten att den fortfarande inte börjat äta gräs. Moders/faderskänslorna stormade hos alla fyra närvarande européer! Ungarna hade hittats i sina döda mödrars pungar. Vi turades om runt bordet att trycka väskan in mot kroppen för att ungarna skulle höra hjärtslag och hålla sig varma.

Det var en kall kväll och frågan kom snart upp: vem skulle fungera som assisterande känguruföräldrar under natten? Ungarna behövde kroppsvärme och trygghet. Annars fick väl förhoppningsvis en sovsäck i köket fungera så gott det gick. Barnen kanske inte var att lita på för uppdraget, och deras föräldrar verkade inte så pigga på att ställa upp.

Självklart anmälde vi oss till allas stora förtjusning. "Då får ni träna på hur det är att ha egna barn!"

Så gick det till när vi för första gången fick dela bilens trånga utrymme med två till nattgäster. Den första halvan av natten lät de oss nästan inte sova någonting alls! De rörde sig konstant i sin väska och de hade även med sig fripassagerare i form av små insekter som kröp runt på oss alla. Efter ett tag så stack ett huvud upp. Vi öppnade och kollade vad som var på gång.

Antagligen var det för varmt i "pungen", och de var inte vana med att dela på utrymmet, så de var väldigt stressade. Vi trodde först att den lilla ungen var död eftersom den låg helt stilla i botten, men när vi delade på dem och lade dem i varsitt örngott så lugnade de ner sig. När jag vaknade nästa morgon så låg Micke, "Oskar" och "Number Two" (som vi döpte dem till) under samma filt och softade. Bilderna får berätta resten.

Det lustigaste var hur ungarna sökte sig in i tygerna. Inte som andra djur som vill ha huvudet utanför. Såklart, när man normalt sett bor i en ficka på magen!

Vår tid som fosterföräldrar blev kort. Nästa dag tog ett par av barnbarnen med sig ungarna hem. De ska ta hand om dem tills de blir lite större, sen får de bo i hönsgården på Iga Warta (kulturcentret) tills de är stora nog att släppas ut dem i naturen. Tänk att ha en känguru till husdjur...

Vi saknar dem redan!