Vackra södern

Dag två av resande. Vi befinner oss strax utanför staden Pemberton i naturreservatet Warren. Själv har jag sköljt av mig vägdammet och tvättat håret med hjälp av en skål uppvärmt vatten (campingduscharna känns avlägsna och det är helt ok!), Micke har börjat med maten. Fiskespöet invigdes ikväll i den lilla bäcken men utan gott resultt så det blir tonfisk på burk. Inte illa det!

Efter att ha spenderat tre nätter hemma hos Bre och Adam i ett gulligt hus som nästan fick oss att börja längta hem för att själva inreda samt kasta avundssjuka blickar mot bananplantan och citronträdet i trädgården, påbörjade vi vår resa söderut. Tanken är att möta upp Bre i Nannup där det är en folkmusikfestival i helgen. Själva anser vi oss bara ha råd med en fredagskväll med konserter, men det ska bli kul att campa på området och känna in festivalstämningen!

Därmed har den första delen på vår resa inneburit (för kartälskare) sträckan Fremantle (Perth) - Bunburry - Donnybrook - Balingup - Bridgetown - Manjimup - nu slutligen Pemberton, och om ett par dagar åker vi alltså till Nannup.

Det har varit varma dagar, som vanligt, med mycket bilåkande. Vad vi har hört om södra Western Australia är att det är grönt och vackert, och det stämmer verkligen! Här och var finns det odlingar med framför allt äpplen och vindruvor, som det är skördesäsong på, och ständigt åker man förbi små vingårdar som är öppna för besök och provsmakning. Idag åkte vi förbi ett musteri vilket resulterade i en liten låda lokalproducerad cider. Det var helt enkelt för gott för att låta bli! Torrt och inte så sött. Vi planerar in fler gårdsbesök...

Idag har vi även trädklättrat i ett 52 meter högt träd, upp till Diamond tree lookout. Trädet användes för x antal år sen som utsiktspost för att upptäcka skogsbränder. Nu är det öppet för vem som helst som vill beklättra det. Stora järnpinnar i trädet bildar en stege som ringlar sig uppåt till en platå. En varnigsskylt uppmanade förbiresande att de med hjärtproblem och höjdskräck bör avstå. Annars var det fritt fram. Pirret i magen och i fotsulorna (ett Nestor-fenomen) hängde kvar långt efter att vi kommit ner igen!

Imorgon ska vi klara av samma sak på 68 meter. Det går en vandringsled här i närheten som passerar ett liknande "klätterträd". Motionsdag imorgon alltså!, vi tänkte gå upp vid halv sex för att hinna genomföra den längsta biten vandring innan det blir för varmt. Men nu först blir det middag och välbehövlig sömn:)

(Spindelbilderna nedan är från förra nattens camping. De var inne på damtoan, tillsammans med en gigantisk redback-hona, och medförde att jag höll mig till buskarna under kvällen och morgonen. Visserligen är det Micke som är rädd för spindlar, men de här var ta mig tusan inte att leka med!)

Husesyn

Rundur i Krabban. Orden blåser bort ibland men jag tror ni fattar ändå :)

Klicka och titta på "Husesyn i Krabban"

Ljuvaste hem!

Så till slut, igår eftermiddag, kom det efterlängtade smset som upplyste om att bilen nu fanns att hämta. Vi ringde efter taxi och kom fram lagom till stängningsdags. Där på parkeringen stod han, Krabban. Nytvättad med lite solblekta klistermärken. Inte ens (eller jo, men det får vara värt det!)  missförståndet som uppdagades när vi skulle betala kunde ta vår glädje ifrån oss: 1500 dollar billigare var andrahandsmotoralternativet än en renovering av den gamla motorn, och vi fick vackert betala slutsumman på 3600 dollar. Två månadslöner fattigare KÖRDE vi tillbaka (hurra!) till campingen och firade med en sallad till kvällsmat. Vi kände inte att vi hade råd med den gemensamma korvgrillningen som äger rum på fredagar. (Men vi känner till ritualen väl. Vi har trots allt bott här i nästan tre veckor.) För några dagar sen när vi räknade på vår budget upptäckte vi till vår glädje att bilproblemen faktiskt inte alls hade påverkat den dagssumma vi räknat på att hålla oss till under hela resan. Vi får väl räkna om idag helt enkelt. Mera nudlar och mindre godis! Kanske får vi hitta ett arbete om det kniper. Huvudsaken är att vi är på väg. Igen... I morse lämnade vi campingen och vinkade farväl till den lilla sorgliga, bruna rutan som visade var vårt tält stått. En fågel var redan där och letade efter mask.

Över helgen får vi bo hemma hos en kompis som jag hängde med på Island för tre år sen, hon är från Melbourne men har precis flyttat hit till Fremantle. Lite umgänge med nya människor står på schemat, samt en gratiskonsert på söndag. Och på måndag börjar vår resa om. Fast färden går söderut den här gången.

För övrigt har vi i förebyggande syfte haft en egentidsdag. Den var egentligen bestämd att ske ca två veckor tidigare, men när vi i princip var på väg till stan visade det sig att ingen av oss egentligen kände för att vara själv. Dagen flyttades framåt, och i måndags var det dags. Vi tog bussen in till stan och gick av på olika ställen!, för att sen spedera sex timmar för oss själva. Klockan fyra skulle vi ses vid mataffären för att veckohandla. Vi stötte på varandra där en halvtimme innan utsatt tid. Den första fascinationen över att faktiskt få berätta om något som den andra inte upplevt utbyttes snart till ett lätt konstaterande att vi i princip gjort exakt samma saker på exakt samma ställen. Att vi inte stötte ihop är en gåta! Men den största gåtan i sammanhanget är att egentidsdagen nästan kändes onödig. Hallå, vi har ju hängt ihop varenda timma i två månaders tid! Vi borde ha tröttnat på varandra för länge sen. Vikten av egentidsdagar har varit ständigt återkommande i planeringen av resan. Tydligen helt i onödan. Eller? Ligger det några agressioner och gror där inne? En okänd, undermedvetet tillbakhållen irritation som när som helst kan explodera?! Är hajarna och de farliga krypen verkligen den största faran? Vi får väl se om vi båda kommer hem med livet i behåll...

FEMKAMP!

I glädjeruset när vi per telefon fick bekräftat att Krabban är färdig att hämtas eftermiddag (hurra!) bestämde vi oss för att ordna en femkamp på blodigaste allvar. Bilddokumentationen här nedan visar den sista och avgörande rundan,  från och med andrapaus-glassen. Vem hade kunnat ana att allt skulle avgöras i en runda yatzy?!...

...med en aning frustration...

Idag är det fredagen den 22a februari, klockan är 8.22 (när jag börjar skriva) och vi är kvar på samma gamla vanliga camping som visserligen känns som hemma men vid en viss tidpunkt (och med jämna mellanrum) kan "hemma" kännas som ett fängelse. Idag är även dagen när vi ska få tillbaka Krabban!, och det är ju bra, förrutom att Micke vid frukosten mitt i mitt glädjerus för första gången nämnde att ett "kanske" hade uttalats i samband med detta när han pratade med verkstaden. Nu försöker han muntra upp mej med att säga att detta "kanske" var av ett mildare slag, inte "maybe" eller "probably" utan typ "they are hoping to have it done on friday", tror han, själv tycker jag att det låter lite för tveksamt för att jag ska kunna behålla mina förhoppningar och jag undrar frustrerat hur han kunnat undanhålla detta ord för mej i tre dagar?

...fast sanningen är väl egentligen att jag nästan glömt att vi har en bil som har stått på verkstaden i två och en halv vecka medan vi lullat runt på en camping mest och knappt kan redogöra vad vi har gjort på dagarna. Det känns mer som en historia man berättar för andra resenärer som lyssnar med medlidande i ögonen, och lämnar överbliven mat och annat åt oss när de själva drar vidare (igår fick vi även ett 4-i-rad!). Denna väntan har väl på sina sätt känts bättre än att vänta på att papprena till bilen skulle fixas eftersom själva väntantillståndet är ett väldigt invant tillstånd numer, men skillnaden då var att vi hade en bil att undersöka omgivningarna med. Nu är vi både ganska strandsatta och tycker oss kunna Fremantle utan och innan ganska väl. Kort sagt: rastlösheten och frustrationen tär på oss.  Igår när vi spelade Rummikub för sjuttioelfte gången råkade jag putta till en vattenfylld petflaska som ramlade och stötte till Mickes vinburk (ja, vi dricker vin i f.d. marmeladburkar) så att den tom ramlade på gräset. Trots att vi hade mer vin kvar och han fick min halvfyllda burk som plåster på såren orsakade detta att han fick en tår i ögat som en kvinna i hormonsvallande tillstånd, och alla som känner den mannen vet att det garanterat hör till ovanligheterna vid sådana petitesser.

Den här bloggen har ju ta mej tusan inte handlat om annat än värme och väntan!!!

Jag hoppas vi får tillbaka vår bil idag! Då ska jag skriva igen om allt det underbara i livet. Tills dess ska jag ägna mej åt att läsa. Spela pingis. Hoppa i poolen. Försök lära känna den nya telefonen (både den bästa telefonen och backup-telefonen vi hade har gått sönder så igår fick vi köpa en ny). Äta. Spela Yatzy/4-i-rad/Rummikub. Hoppa i poolen. Läsa. Äta. Inte ha nån lust att gå till stranden. Sova en tupplur. Hej.

Ögongodis

Och så lite bilder för er som inte nyttjar facebook.

(hint hint till papporna)

Gott och blandat från de senaste veckorna. Lite djur, lite strand, lite mat och lite kul. Håll till godo!

"Hemma"

Hurra! För första gången på två veckor vaknar jag av mig själv istället för att bli väckt av de %!#% australiensiska kråkorna/korparna! Klockan fem någon brukar de annars dra igång med sitt ah-ah-ahhh, eller låta med ett specialgurglande som en blandning av en bebis och en gammal mumlande man, och alltid precis utanför vårt tält. Men på den här delen av campingen verkar de inte hålla till. Istället hör jag olika papegojor och annat kvitter. Mycket trevligare.

Vi har kommit "hem" efter en veckas semester i semestern kan man säga. Som Micke skrev så gav vår bil upp till följd av en oljeläcka för exakt två veckor sen idag. Vi blev bärgade hit till Wodman point holiday park och fick rutiner som bestod av bland annat att äta, spela pingis och bada i poolen, samt titta på TV mitt på dan när det var för varmt för att vara ute. Dessutom med ett kylskåp och andra laddningsmöjligheter än solceller till telefon och surfplatta. Lyx! När bilreparationerna drog ut på tiden bestämde vi oss för att åka till Rottnest island igen eftersom vi bara stannade där en natt sist vi besökte den magnifika ön och har ångrat oss sen dess. Dessutom var det senaste budet att bilen skulle kosta oss ett par månadslöner att laga, och ska vi lägga ut såååå mycket pengar på skitbilen så kan vi ju lika gärna spendera lite till på nöjen resonerade vi. Sagt och gjort, tre tältnätter inbokade blev sex nätter, sen tog det stopp eftersom det är förbokat sen länge på helgerna. Men det blev bra och lagom!:)

På Rottnest bodde vi med en strand runt hörnet, med sand och barr som tältmark (skönt med gräs nu!) och med nya grannar varje natt, trevligt! Vi har snorklat varje dag, olika stränder nästan varje gång. Vi har sett alla möjliga sortes små akvariefiskar, dykt in i fiskstim med större fiskar, tittat på rosa, gula, vita och blå koraller. Sett en bläckfiskliknande sak som låg under en sten, några stora humrar som viftade med antennerna och ett sjölejon (fast då stod vi på land). Vi har ätit lite lyxigre, grillat majskolvar och köpt is så vi kunde använda kylboxen och få kall dryck "the aussi way" (man köper helt enkelt is på påse till sin esky här för att hålla den obligatoriska ölen kall medan man grillar på gasgrillarna som finns att tillgå lite varstans. Easy-peasy.) Vi har träffat några svenskar att prata kulturkrockar med. Vi har räddat ett par grannar från att bli av med allt sitt bröd i en quokka-invasion, de lurviga små krabaterna biter inte hål på tälten men serverar sig gärna så fort tillfälle finns och grannarna hade hål i innertältet. Orutinerat... vi lagade med nål och tråd!

...och så är vi här igen. Det känns lite som att komma hem. I receptionen känner de igen oss och vi nickar lite till några andra "stammisar" som vi känner igen sen tidigare. Om några dagar får vi förhoppningsvis tillbaka Krabban, nylagad med en andrahandsmotor. Och det bästa är att det kommer kosta mindre än hälften så mycket som de först trodde. Snart är vi redo att åka, igen! Om inget annat händer...

Krabban

Vi var på väg. Vi satt i krabban (Vår campervan heter så för er som inte visste det) och åkte norrut. Den var tillfixad och pimpad till nästan perfektion med sovplan, hörnsoffa och bokhylla. Den gick på både bensin och biogas så risken för att bli strandsatta på grund av bränslebrist var ypperligt små. Vi hade nyss övernattat vid Yanchep National Park i tre nätter och var nu på väg mot nästa delmål på vägen upp till Darwin. Det kändes bra, rätt, spännande!

Efter fyra nätter tillbaka på en camping i Fremantle, söder om Perth, i området där vi spenderat första månaden av vår resa med att fixa papper och pimpa bil, är vi inte riktigt där vi trodde vi skulle vara just nu. Vi kom hit med hjälp av en bogserbil, som kostade gratis tack vare en försäkring vi skaffat samma dag som vi lämnade Perth. Man brukar säga "tur i oturen". Jag skulle säga att det passar extremt bra i det här läget. Bogsering i tretton mil hade inte blivit billigt.

I förrgår ringde verkstaden. De sa att det var olja överallt och att de behövde göra rent motorn innan de kunde göra en bedömning av skadan. Igår ringde jag tillbaka och undrade hur det hade gått. De sa att motorn var ren men att den behövde skickas vidare till en motospecialist. Han ska återkomma om ett par dagar med ett pris.

Så här är vi nu. Väntandes, igen. Det kommer svida i plånboken, vi kommer behöva planera om resan, vi måste lifta in till staden och köpa mat (och ta ut pengar) eftersom vi glömt ta ut kontanter att betala bussresan med. En buss vi måste åka med eftersom vi inte längre har en bil för självtransport.

Nej, hittills har det inte blivit som vi tänkt oss. Men vi har det faktiskt bra ändå. Det här är ett äventyr i äventyret! Vi kommer ha lite mindre pengar, vi kommer ha en lite annan färdrutt än planerat, vi kommer spendera lite mer tid i och runtom Perth än vad vi trodde. Men vad tusan, vi är här och vi har roligt och saker och ting kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Nu ska vi spela pingis.

Må väl!