Ningaloo

Eftersom vi denna måndagsmorgon tråkigt nog behöver avbryta våra just påbörjade stranddagar i ett par timmar för att åka en sväng in till Exmouth för att hitta internet och betala räkningar, passar jag på att skriva en lägesrapport. Vi har spenderat första natten av fyra på en liten camping med bara fem platser precis vid en strand med stora, runda vita stenar (dock inte så sköna att gå på) med utmärkt läge för fantastiska solnedgångar. Vi har testat snorklat där "hemma", men hittade mest maneter och grumligt vatten. Däremot finns det ett flertal andra högkvalitativa stränder bara några minuters bilfärd bort här i Cape Range National Park.

Ningaloo Marine Park, av vilken denna nationalpark är en del, har beskrivits som ett minde Stora Barrärrevet i väster, och utan att ha varit vid den östra storebrodern kan vi nog konstatera att vi har allt vi behöver här. Under totalt ca 1,5 timmar i vattnet igår (vi beslutade oss för att börja lite lugnt) hittade vi bl.a. en stor havssköldpadda (äntligen en sköldpadda!), två meter långa revhajar, ett par nedgrävda stingrockor, två mindre sorters rockor, en stor blå sjöstjärna och många färgglada papegojfiskar. Vi simmade in i ett stim på ett hundratal halvmeterlånga fiskar som omringade oss och såg tre gula små fiskar attackera en röd brännmanet. Förutom detta ett stort antal fiskar i regnbågens alla färger, ett flertal av dem kan återfinnas i vardagsrumsakvarier runt om i världen. Om vi vore lite skickligare med undervattenskameran och om inte fiskarna simmade bort så snabbt kunde vi ordna ett inlägg om fiskar som ni skulle få identifiera åt oss. Nu får ni nöja er med den här bilden.

Efter regn kommer solsken

Nu har vi vaknat upp till strålande solsken vid en liten flod där fiskar plaskar, riktigt idylliskt! För första natten på ungefär tre veckor har vi sovit i bilen och det till vår glädje utan att det bildats en mindre bastu därinne. Gårkvällen blev inte riktigt som vi planerat. Vi hade tänkt ta ett snabbstopp i Dampier, närmare bestämt Burrup Peninsula som ligger där intill. En gång i månaden utspelar sig nämligen ett fantastiskt naturskådespel på ett par platser i landet där det lämpar sig att se dem. Fullmåne, lågvatten och en långgrund strand är förutsättningarna. Skådespelt i sig kallas för Staircase to the Moon och ska se rätt snyggt ut med en lysande måne som reflekteras om och om igen på den blottade men fortfarande våta havsbottnen.

Moln är inte en av förutsättningarna, och sådana fanns det gott om. Månen fick lysa med sin frånvaro men vi var glada ändå eftersom vi fick en fin utsikt av en åskstorm som tornade upp i fjärran. Fjärran kom närmare och närmare både med sin egen rörelse och våran, när vi började köra mot nästa övernattningsplats. På andra sidan av en liten flod stannade vi bilen för att sova. Och på en 180 graders panoramautsikt fick vi ett skådespel helt olikt det vi först varit ute efter. Himlen lystes upp från alla håll och tjocka blixtrar slog ner mot den inte ont anande marken. Uppåt fylldes förgrunden till molnen av långa grenande blixtrar som blev längre och längre desto senare det blev. Allt var relativt långt borta men stormen i sig var så massiv att den kändes tätt, tätt inpå. Det enda vi drabbades av var tunga regndroppar men upplevelsen var ändå total.

Innan vi åkte på månjakt och ramlade på en storm var Karijini vårt hem. Våra dagar där blev både lugna, intensiva och svettfritt blöta. Karijini ligger ungefär 25 mil söder om Port Hedland, vilket innebär att den höga luftfuktigheten minskade markant på vägen dit. På grund av gruvorna i området och all tung industri överlag så svämmade vägen nästan över av stora road trains längst med hela sträckan, något som vi inte minst märkte av när vi stannade vid en av lastbilarnas parkeringar för att sova och de dundrade förbi konstant hela natten. (Dessutom bestämde sig en stor och kraftig karl för att sova på samma ställe som vi och hade sin motor igång hela natten. Vi sov helt enkelt inte överdrivet bra.)

Hur som helst, väl framme var det som att ha kommit till ett litet orört paradis mitt i allt grävande efter naturresurser. Vi utforskade området i tre dagar. En dag besteg vi Mt Bruce, WA näst högsta berg, en vandring som innehöll en hel del klättrande och direkt hamnade på vår lista som bästa vandring i landet hittills! De andra vandringarna var för korta för att kallas vandringar men gick genom några av platsens olika raviner (är det så man översätter "gorge"?), vilka var delvis fyllda med vatten så man fick både hoppa på stenar och klättra tills man helt enkelt gav upp och började vada och simma. Det var då det roliga började! Eftersom Micke var och köpte vår splitternya undervattenskamera i Broome medan jag gick runt och lallade på muséet får bilderna nedan berätta resten. Förresten, vi såg två ormar också, men tyvärr ingen av de sex meter långa pytonormarna som fanns på bild i informationscentret. På en bild åt en orm en hel ko!

Nu åker vi vidare mot Ningaloo, ett av världens bästa snorkelställen. Där stannar vi någon vecka. Efter det bär det av mot Perth, med några småstopp på vägen. Om en månad sitter vi på planet hem.

Det finns så många sköna människor!

Vi hade inte cuchsurfat sen i Albany i söder, så vi tyckte att det var dags att ge det en chans igen. I Broome hittade vi en hel cochsurfarfamilj: mamma, pappa och två pojkar i yngre tonåren. Ett levande bevis på att denna "ungdomlighet" inte behöver ta slut bara för att man skaffar barn, som många gärna vill påpeka i smyg. Inspirerande! Och vi var välkomna dit.

Så lyxiga vissa banala saker blir när man har varit ute och kört på vägarna i några veckor. Det kändes nästan som att ha kommit till ett hotell när vi fick se "vårt" rum för ett par nätter! Varsin 90cm-madrass på golvet istället för att dela på en, nytvättade lakan och handdukar till förfogande, en fläkt i taket som höll rummet svalt även framåt morgonen och som tillät en att mys-krypa ihop under lakanet. Att vakna och inte vara täckt av morgonfukt. Rostat bröd med ägg och bacon och riktigt kaffe till frukost, med riktig mjölk i! Det var första gången sen vi lämnade Fremantle som vi sov i ett hus. Två månader alltså.

Vi hade kunnat stanna mycket längre i Broome om det inte varit för att vi börjar få lite ont om tid. Jag tror att vi ändå spenderade de två dagarna väl, eftersom vi både hängde på den legendariska stranden "Cable beach" och drack välkända mangoöl och cider från Broomebryggeriet Matso´s. Jag tog en sväng till muséet och läste lite om pärlindustri och bombningar av staden under andra världskriget. Annars så njöt vi mest av luftkonditionering och nytt sällskap hemma hos familjen, som desstom tog oss  på en liten rundtur.

Den andra kvällen skulle ett par andra couchsurfare dyka upp och litet avskedskalas skulle ordnas eftersom de skulle lämna landet dan efter. Det hela blev större än förväntat eftersom nya resande inbjöds av de inbjudna, och när kvällen närmade sig var vi inte mindre än fjorton stycken som sprang runt i köket och förberedde inför grillningen! Det finns så många sköna människor.

Först och främst familjen själva, som under 2011 spenderade fem månader med att cykla runt i Europa. Englad, Skottland, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike, Spanien, Italien... De håller nu på att bygga nya specialcyklar och planera inför nästa resa. Så hade vi en systerson till pappan, som jobbade på en gasplattform och alltså var helt rökfri två veckor i månaden. Han hade med sig sin pojkvän, och de var speciellt inbjudna eftersom de ville veta hur couchsurfing fungerar. Så var det kanadensiskan som pratade med tysk accent efter att ha bott nio månader i Tyskland, efter det hade hon rest runt i Nya Zeeland och Australien i ett par år eller så och tänkte fortsätta tills hon tröttnade. Finskan, som var glad att träffa några med nordiska namn och få prata lite svenska, hade spenderat över ett halvår i Australien och jobbade nu med att blanda cement och tjäna fina pengar innan hemresan. Närvarande var även de två tyska partypojkarna som fick resepengar av föräldrarna i utbyte av hushållsnära tjänster när de kom hem igen, det var de som skulle lämna landet dagen efter för att fortsätta leva loppan i Bali. Där fanns också deras landsman som precis fått jobb på ett hotell i Broome, och en australienare som kört upp från östkusten för ett jobb på en turistcamp i outbacken. Han hade för övrigt bott i tält de senaste sex månaderna men hade trots det fått en hel del couchsurfargäster.

Och så alla dessa historier om "killen som vi träffade på gränsen till Spanien som cyklat Europa runt med bara en liten väska på styret", "den 72-åriga damen som sprang från Darwin till Perth för tredje gången" och "vännen som tog sig från Perth till Sydkorea utan att ens vara i närheten av ett flygplan".

Människor som får ens eget liv att verka ganska tomt och tråkigt, och som får en att i huvudet bygga upp storslagna planer för att kanske komma ikapp, om det nu skulle vara en tävling. Men å andra sidan: bland alla dessa människor som reser världen runt och bland de som hellre hittar överallt på hemmaplan har jag och mitt resesällskap bestämt oss för att vi helst tillhör den tredje kategorin. Den som gärna utforskar nya platser, men även stannar hemma bland släkt och vänner eller ständigt åker tillbaka till ställen som redan besökts. Hemmakära vagabonder, kanske?

Nu är vi hur som helst efter den lilla pausen på resande fot igen, med pulvermjölk till frukost och stjärnhimmel som tak. På väg till Karijiri National Park en bit in i landet nordväster ut. Röda klippor och små vattenfall och fina vandringar och ett måste!, har alla sagt. Läge att stanna några nätter tänker vi. Hej så länge!

Vardag

Hej hemma!

Ursäkta att det går lite segt med uppdateringarna. Inspirationen är liksom inte där. Mest beror det på värmen. Man ska inte klaga, men om jag tidigare "konstaterade" att det var höst nere i sydväst med regn och kyla, så "konstaterar" jag nu att den här klibbiga värmen och ständigt strålande solen i kombintion med ständigt långa körsträckor gör oss väldigt trötta. Det är med andra ord både en del av äventyret och den främsta anledningen till att inget blir skrivet när vi väl stannar. I allt detta har vi skapat oss en vardag som rullar på, i ordets dubbla bemärkelse. Den ska jag nu ta tillfälle att föreviga. Välkomna till Mickes och Linas Kanske Inte Särskilt Glamourösa Men Ganska Trevliga Vardag:

Morgon (ca 6.00-8.00)
Vi vaknar oftast utan väckarklocka av solen och den värme den skapar i tältet. Här uppe har vi återigen haft stor nytta av vårt kära, gröna tält eftersom vi varken vill dela sovutrymme med en varm motor eller en svettig partner. Man har liksom nog av sitt eget. Oftast går vi upp ganska fort, efter att ha diskuterat nattens eventuellt ihågkomna drömmar. Dags för frukost! Vi har varsin mugg, båda personligt utvalda och införskaffade på någon second hand affär (vi har redan lyckats ha sönder två muggar hittills). I dem blandar vi vår mjölk av önskad mängd mjölkpulver och avnjuter denna med Veckans Flingor. Tricket är att ständigt fylla på med nya flingor så att allt tar slut samtidigt för bara mjölk smakar blä. Vi får även varsin sladdrig skiva bröd med jordnötssmör och sylt, och Lina får sitt morgonsnabbkaffe. Frukost är dagens bästa måltid! (Men den första riktiga knäckemackan med kylskåpskallt smör och prästost, tillsammans med bryggkaffe, kommer att vara helt gudomlig!)

Under frukosten spelar vi en match Yatzy eller tre. Sen packar vi iordning allt, borstar tänderna och åker iväg.

Förmiddag (ca 8.00-13.00)
Ofta börjar vi dagen med en rejäl körsträcka, men självfallet beror det på var vi sovit och vart vi ska. Körschemana är dock mycket strikta: minst 10 mil, sen får man köra upp till max 15. Byte på första bästa rastplats. Vid byte av chaufför uttalas de obligatoriska klagomålen över hur varmt det är (sätena är alltid blöta), vattenflaskor fylls på i dunkarna där bak och en liten ful dans dansas för att hålla humöret och kroppen igång. När jag skriver detta är jag tillfälligt mycket trött på just sträckkörandet. Det har sina trevliga stunder, men dem har jag ju redan skrivit om i tidigare inlägg.

Om vi inte kör bil är det ganska ofta för att vi tankar. Vi är storkunder hos både Shell, Caltex och BP. Det går knappast att vara trofast kund, eftersom man ofta måste ta det som finns. Som tidigare nämnt är det ofta långt mellan mackerna. Macken, oftast, är även platsen där vi kan fylla på våra vattendunkar. Minst lika viktigt som bensin!

Det kan också hända att vi har hamnat i en större eller mindre stad som måste utforskas litegrann. Oftast utforskas framför allt turistinfon och en större matvarukedja där vi införskaffar främst frukt, grönsaker och bröd som inte överlever så länge, framför allt inte i värmen. Ibland besöks även muséer, något trevligt café eller ett galleri.

Den fjärde vanliga företelesen är att vi är i en nationalpark eller liknande. Det kryllar av dem! Stora, små, kända, okända... Nationalparkerna är största anledningarna till varför vi besöker turistinfon med. Vilka är öppna? Kan vi köra dit med vår tvåhjulsdrivna bil? Om inte, kan vi försöka? Finns det någon bra karta? Finns det campingplats?... osv. De flesta nationalparker har några vandringsslingor att gå. De flesta tar max ett par timmar att gå, men mer än så behövs inte för att man ska känna sig rätt nöjd. Det går att krama ur svett ur kläderna, och att bära en massa vatten blir man inte mindre svettig av liksom. Men det kan finnas mycket att se fast man inte går så långt.

Lunch (ca 13.00-14.00)
Vi har inga bestämda lunchtider, ibland knappt någon lunch alls, och hur den ser ut beror på ovan nämnda aktiviteter. Bara en frukt och ett kex, eller kanske en dubbelmacka med varm mjukost och ett par paprikaskivor. Australien imponerar inte med sitt brödutbud, något som alla européer vi träffat är rörande överens om. Får man slut på samtalsämnen vid campingbordet är det bara att ställa frågan om vad tyskar/fransmän/italienare tycker om matbutikernas brödhyllor och så suckar alla samstämt. Hur som helst, våra luncher intas i en park, i bilen eller längst en vandringsstig och sköljs ner med mera vatten.

Eftermiddag (ca 14.00-17.00)
Samma som förmiddagen. Här måste vi dock vara lite noggranna med tiden så att vi hinner fram till önskad rastplats innan det blir mörkt. Just "innan det blir mörkt" skiljer sig lite från ett ställe till ett annat, men man är ganska säker på att hinna landa lite om man är framme runt fem. När mörkret väl kommer, kommer det fort.

Jag ska även nämna att en del av dagarna går åt till att se till att vi kissar ordentligt. Jag hör min mammas röst titt som tätt, ett eko av en uppväxt i varma breddgrader "Tänk på att kissa minst tre gånger om dagen!" Och vi dricker, kissar och betraktar vårt kiss. Är det vitare än gult får vi en guldstjärna av oss själva.

Kväll (ca 17.00-21.00)
När det gäller matlagning kör vi varannandagsprincipen, vilket innebär att varannan dag är lyxdag. Slipper man laga mat, då är det kvalitétstid som gäller. Micke spenderar den oftast med att spela spel, just nu är det något jordnära med havre och grisar och får man sex grisar så får man en ko och den är värd mycket mer. Jag läser för tillfället en bok från 1908 om en kvinna som till allas förfäran följer med sin man ut till outbacken. Förutom att den är kul skriven trots sin ålder är det mest anmärkningsvärda hittills att hon går i klänning och handskar, rider i damsadel genom skogarna och blir ledsen när hon inte får packa sadelväskan full med alla örngott hon tagit med sig.

När maten är färdiglagad är det dags att leka "Master chef" och lista ut vad som är i. Denna lek har vi hållit på med i ca en månad nu, och INTE EN GÅNG har den andra haft alla rätt utan att först gissa fel. Det är nästan en bragd i sig. Vårt skafferi innehåller ett mycket begränsat utbud av mat, och vi har bara fyra olika sorters kryddor.

Duschen är nästan det bästa på hela dagen. Vi har varsin 3-liters dunk att hälla över oss, den fyller vi på med flod- eller kranvatten, vad som finns att tillgå. Har vi lite vattenbrist blir det raggardusch.

När maten är uppäten och duschen genomförd och tänderna borstade kanske det blir en film. Sedan vi köpte vår konverterare som man stoppar in i cigarettuttaget har vi numer oftast tillräckligt med batteri för både det, blogginläggsskrivande OCH spel. Dessutom har vi fått fylla på vårt film-USB-minne med lite filmer från snälla tyskar.

Natt
Innan man somnar får man ligga och titta upp på stjärnhimlen. Vårt innertält fungerar utmärkt som tält, och ger oss både svalare nätter och fri sikt uppåt genom myggnätet. Visst är stjärnhimlen lite konstig utan Karlavagnen, som inte syns från denna kontinent, men höjden av lyx måste väl ändå vara att få titta upp och se Vintergatan natt efter natt och räkna..stjärnor tills man...som...zzzZ....

Fåglar

Det här blir ett kort inlägg om fåglar för de som är intresserade. Det finns många fåglar i Australien. En del flyger och en del går medan andra hoppar och en tredje simmar. De kommer i blått, grönt, vitt och svart. Näbbar har de flesta och de största har även vassa klor att slita kängurukött med. Om man ser en fågel blir man glad.

Bilder! (Ni får identifiera arterna på egen hand) och (finn ett fel. Vilken fågel platsar inte med de andra? )

Lite av varje

Först vill jag tacka igen för alla födelsedagshälsningar! Jag hade en fin födelsedag med både morgonkaffe&tårta på sängen och hamburgare&öl på kvällen. Däremellan sträckkörde vi ca 80 mil från Alice Springs till Daly Waters, med endast ett litet stopp vid Devils Marbles: stora, släta stenar som ser ut som gigantiska stenkulor ungefär. Coolt! Ju längre upp vi kom desto varmare och fuktigare blev det. Det kändes konstigt att klimatet ändrades så mycket inom samma land, ända tills vi kom fram till att hela Stuart Highway från söder till norr är ungefär lika långt som från Sverige till Turkiet. Inte så konstigt att vi ligger och svettas så långt från varandra som möjligt endast en vecka efter att vi legat och frusit under en hög med filtar!

Lite korta uppdateringar från de senaste dagarna:

Efter Daly Waters åkte vi till Mataranka där vi stannade vid några varma naturliga pooler med kristallklart vatten. Riktigt häftigt att snorkla i!

Därifrån åkte vi till Kathrine, besökte turistinfon för lite research och sov sen på en rastplats utanför stan. Den natten hörde vi en flock dingos som ylade, olika långt borta varje gång och ibland ganska nära. Precis innan det blev mörkt såg vi också en stor flock på ett tusental fåglar lämna skogen vid vägkanten. När vi studerade dem lite närmare visade det sig att det var fladdermöss! Det kändes som att vi plötsligt verkligen hade fått naturen runt knuten.

Litchfield national park blev nästa stopp, en liten nationalpark med många små bäckar och vattenfall. Alla var inte öppna för att bada i pga alla översvämningar som regnperioden medfört och som lockar saltvattenkrokodiler att vandra uppströms. Vi passade dock på att betrakta några på håll, gå lite promenad i den regnskogsliknande skogen och bada där det var säkert. Skönt med lite svalka!

Av någon anledning hade vi sett mycket fram emot att komma till Darwin, men nu misstänker vi att vi börjat utveckla en viss allergi mot städer... Speciellt när de är stora, och speiellt nu när Micke har börjat ta efter allt för många av mina beteenden (han har vid ett tillfälle presenterat sig som Lina, och tappa bort nycklar är numer ett nästan dagligt inslag!), vilket innebär att han blir stressad i trafiken och nästan kör in i bilar. Mest var vi bara svettiga och trötta på det mesta som hade med människor att göra. Men ett mycket bra och gratis museum samt lite egentid löste det mesta! Bl.a. kom vi fram till att vi inte behövde tillbringa mer tid än nödvändigt på ställen som har mer än en väg. Så vi åkte vidare.

Efter en kväll med fler myggor än jag någonsin upplevt (de satt på tälttaket hela natten som zombierna vid fängelset i "Walking Dead"!) kom vi så till Kakadu national park. Här är många vägar översvämmade vilket innebär klart färre saker att göra och uppleva, och med tanke på det dyra inträdet så hade vi inte kommit hit om det inte också hade varit vår enda chans att åka på en mindre båts krokodilsafari den här tiden på året. Så det ska vi göra imorgon, och vi har peppat sen vi kom till detta land från första början. Med tanke på hur mycket som är avstängt, både pga översvämmningar och krokodil-risk, hoppas jag att vi inte blir besvikna.

När vi lämnar parken har vår resa tillbaka börjat. Vi har kommit till punkten från vilken cirkeln ska slutas kan man säga. Men det känns knappast vemodigt, eftersom vi insett att 1/3 av tiden fortfarande är kvar! Synd bara att landet är så stort och bensin är så dyrt...

Jag lägger upp lite bilder så får ni själva para ihop dem med respektive händelse. Bloggen tillåter en varken att lägga bilderna i rätt ordning eller skriva en kommentar till dem.

Bajs eller ödla?

Ända sedan vi landade på; den här kontinenten har djuren varit av stort intresse. Kängurur, spindlar, ormar och en massa annat. En av våra sysselsättningar medan vi åker våra långa sträckor på vägarna är att hålla ett öga öppet efter dessa djur, och då specifikt de som befinner sig på just de vägar vi åker på just då. Ännu mer specifikt, ödlor.

Ödlor finns det gott om här, i många varianter. Men den ödla vi fastnat mest för och letat mest efter är en så kallad Thorny Devil. En svartgul sak med taggar över hela kroppen. Så vitt vi vet är den varken giftig eller ens aggresiv. Den är mest långsam, långsam och tuff. Tuff mest för att den ser ut som den gör.

Hur som helst, den här saken har vi spanat efter både högt och lågt. Andra ödlor har vi sett, både i naturen och på vägarna. När vi har åkt på vägar där det finns gott om vilda hästar, har vi sett sjukt många ödlor, som när vi kommit närmare visat sig vara hästbajs. Men den Taggiga Djävulen har vi inte sett skymten av.

Så kom dagen då vi kom fram till Uluru (Ayers Rock, som böt namn för 28 år sedan, varför lärde man sig inte det namnet i skolan?). En stor sten mitt i öknen som besöks av ca 300 000 personer varje år. Vissa besöker stenen, tittar på den i soluppgång, solnedgång eller båda två, klättrar upp till toppen och åker sedan därifrån. För de människorna är Uluru just det, en stor sten.

För Aboriginerna som bor och bodde i området är Uluru något mycket mer. Det var en av flera boplatser i det torra landskapet, det var även en plats för ceremonier, det är nu en plats för minnen, historier, kultur och regler. "The climb" som bestigs av ett par hundra personer om dagen är en urgammal ceremoniell klättring som gjordes av en stams äldre för att inleda en ceremoni där pojkar blir män. Även om Aboriginerna (som just i detta område tillhör språkgruppen Anangu) bodde runtom, i och delvis på Uluru så är det för dem inte en sten man klättrar upp på för nöjes skull.

Istället gick vi runt stenen, tog en gratis guidad korttur och ja, vi tittade på både soluppgång och nedgång. För när folket som "äger" landet och Uluru snällt ber besökare via flertalet skyltar och texter att inte klättra, så känns det bäst i hjärtat att låta bli.

Vi tog även en tur till närliggande Kata-Tjuta. En samling stora stenblock ungefär fem mil från Uluru. Ruskigt stora, ruskigt imponerande och även dessa, heliga. På väg tillbaka från Kata-Tjuta till Uluru väjar Lina plötsligt för någonting och skriker "Det var en taggis!" innan hon stannar bilen vid vägkanten, hoppar ur och börjar springa de femtio meterna tillbaka till platsen där hon såg ödlan. Jag följde efter med kameran i hand, och där var den. En svart och gul taggig sak, något mindre än vad vi föreställt oss, men ack så tuff. Visst var Uluru mäktig på flera plan. Men att få se en Thorny Devil efter att ha spejat efter den så länge, slår lite barnsligt det mesta.

Opaler och Ingenting

I förrgår påbörjade vi vår resa uppåt i landet, från Port Augusta till Darwin. En sträcka på knappt 300 mil. Nu har vi stannat till för dagen och Micke är kvällens kock. Natten kommer att spenderas mitt på gränsen mellan South Australia och Northen Territory. Det finns ingen täckning här, så vi får väl försöka posta detta inlägg om vi har internetuppkoppling på telefonen imorgon.

Och människor snackar en massa om att Nullarbor består av en massa ingenting... Det är ju i och för sig sant, men om Nullarbor hade en bensinmack ungefär var 10-15:e mil så kör vi nu på en väg där mackerna finns ungefär var 25:e mil. Det kanske inte stämmer helt faktamässigt, men nära inpå. Kort sagt är det lääängre sträckor med ingenting annat än grå asfalt, röd jord, gröna buskar och småträd och en blå himmel med vita moln. Till och med mötande trafik har minskats ner till ungefär hälften så många. Detta skapar en lätt familjär stämning när alla vinkar till varandra i förbifarten.

Återigen måste vi roa oss på diverse olika sätt:

1. Äta godisormar och rangordna om dem, eftersom vi valt ett nytt godismärke. Mickes topp 1: orange, Linas topp 1: rosa.

2. I förbifarten avgöra om den påkörda röda pälshögen bredvid vägen är en imponerande stor känguru eller en ko. Hittills har de till vår stora besvikelse visat sig vara kor hundra procent av gångerna.

3. Lyssna på Robert Broberg. "Båtlåt" har blivit lite av vårt regerande soundtrack på hela resan.

4. Försöka dämpa rastlösheten (Lina) och påpeka (Micke) att den är allt för tydlig och gör chauffören stressad. 

5. Läsa på om kommande småstäder.

6. Separata aktiviteter (detta inneträffar endast när Lina kör): Micke - spela spel på surfplattan och lyckas klara alla banorna på ännu ett spel. Lina - sjunga alla sånger hon kan komma på högt och ljudligt och längta lite efter syskonen som hon vet skulle sjunga med i olika stämmor.

Det mest intressanta som har hänt är att vi i sista stund lyckades väja för en stor ödla med krage som låg mitt på vägen och var levande. (Både före och efter.)

Några timmar av dagen har vi även spenderat i Coober Pedy, "Opalernas huvudstad". Tillsammans med två närliggande städer står den för imponerande 85% av världens totala opalproduktion! I staden som har ca 3500 invånare finns 45 nationaliteter representerade, vilket är minst lika imponerande. Många av dessa bor i hus som till stor del ligger under jordens yta. Detta för att hålla dem lite svalare - det kan bli uppåt 50 grader varmt på sommaren... Lite mer fakta om staden är att ett flertal "end of the world"- och "annan planet"-filmer spelats in här, bland annat Mad Max III - Beyond Thunderdome. Slutligen har alla som tipsat oss att åka dit gjort det med orden: "You have to go there! It´s such a weird place!!"

Våra förhoppningar var alltså ganska stora när vi kom dit, men ganska snart kom vi överens om att det var en skitstad. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att caféet vi siktat in oss på inte var öppet fast det stod att det var det. Eller för att tanten i den första souvernirbutiker var lite för sydeuropeisk (vi gissar på spanjorska) när hon följde efter oss i butiken vad vi en tittade på och utropade "Jo lajjk tis one? Jo vant two traj?". Vi försökte lite diskret att dela på oss, men tyvärr valde hon att följa efter mig. Typiskt, bara för att man är tjej... Vi tackade och gick. Nästa butik ägdes av en grek och nästan samma sak upprepade sig. Det finns hur många souvenirbutiker som helst i stan som alla säljer opaler. Jag vet inte riktigt hur alla dessa butiker går runt?! Opaler, konstaterade vi ganska snart, är allt för kitchiga för vår smak.

Hur som helst, kanske var det helt enkelt, om jag ska vara ärlig, från min sida en skitstad för att jag inte hade fått något morgonkaffe. Det är lite pinsamt men helt ok, jag fyller ju ändå tant om fyra dagar. Men ännu troligare är det att jag och Micke blivit sådana bohemer efter allt kringresande att vi instinktivt känner av atmosfären i en stad. Den här staden hade tråkig egergi... ;)

Lite gladare blev vi när vi fick "noodla" lite, dvs kolla igenom en av gruvornas grushögar efter missade opaler. Vi hittade åtta stycken! Och vi som inte hade trott att vi skulle hitta någonting... Alla var dock ganska små, så vi antog att de inte var värda så mycket. Men man kan ju aldrig veta, så vi gick till en butik för att fråga om våra ädelstenars värde. Den här gången visade det sig vara ett australiensiskt par som var ägare, och mannen jobbade i en av gruvorna. Vi höll fram våra stenar och frågade lite blygsamt om det var opaler vi hittat. Det var det! - men helt värdelösa sådana. De var för ljusa och hade inga andra färger i sig. Innan vi skulle gå kom mannen in från rummet bakom disken och gav oss en handfull färgglada stenar, tio gånger större än våra egna, som han hade hittat ute på bakgården tidigare. "Det här ger lite mer färg åt era opaler!", skrattade han. Vi tackade och hade helt och hållet fått bekräftat att vi inte hittat en förmögenhet direkt. Men åtminstone hade vi noodlat fram dem ur grushögen själva! Vi lämnade butiken med dubbelt så många stenar som när vi kom in, plus en resebroschyr över Australiens center.

Imorgon ska vi äntligen få se Uluru/Ayers rock!

Känguruföräldrar för en natt

(Jag börjar såhär lite ologiskt med en parentes eftersom jag vet inte var hur jag ska få in det här i texten utan att det ska låta brutalt, men jag vill gärna tala om att kängurukött är väldigt gott. Både som hamburgare, tillagat inrullat i bark i en eldgrop och som köttbullar. Kanske får vi prova någon mer form innan vi lämnar landet.)

Det var sent på påskdagskvällen och vi satt på verandan efter att ha ätit middag. Plötsligt dök det upp kängururester: kylboxar med kött, svansar i påsar och renskurna benpipor. Snart fick detta sin förklaring när några i familjernas stora tonårsgäng dök upp och berättade för oss att de varit på jakt tillsammans med två vapenlicensägande manliga släktingar. Fyra känguruer hade det blivit i mörkret!

Eller rättare sagt, sex stycken kängurur. I en kylväska från en av de större butikskedjorna, ni vet en sån där som håller mjölken kall tills man kommer hem, satt två små darrande kängruungar. Den ena av dem var så liten att den fortfarande inte börjat äta gräs. Moders/faderskänslorna stormade hos alla fyra närvarande européer! Ungarna hade hittats i sina döda mödrars pungar. Vi turades om runt bordet att trycka väskan in mot kroppen för att ungarna skulle höra hjärtslag och hålla sig varma.

Det var en kall kväll och frågan kom snart upp: vem skulle fungera som assisterande känguruföräldrar under natten? Ungarna behövde kroppsvärme och trygghet. Annars fick väl förhoppningsvis en sovsäck i köket fungera så gott det gick. Barnen kanske inte var att lita på för uppdraget, och deras föräldrar verkade inte så pigga på att ställa upp.

Självklart anmälde vi oss till allas stora förtjusning. "Då får ni träna på hur det är att ha egna barn!"

Så gick det till när vi för första gången fick dela bilens trånga utrymme med två till nattgäster. Den första halvan av natten lät de oss nästan inte sova någonting alls! De rörde sig konstant i sin väska och de hade även med sig fripassagerare i form av små insekter som kröp runt på oss alla. Efter ett tag så stack ett huvud upp. Vi öppnade och kollade vad som var på gång.

Antagligen var det för varmt i "pungen", och de var inte vana med att dela på utrymmet, så de var väldigt stressade. Vi trodde först att den lilla ungen var död eftersom den låg helt stilla i botten, men när vi delade på dem och lade dem i varsitt örngott så lugnade de ner sig. När jag vaknade nästa morgon så låg Micke, "Oskar" och "Number Two" (som vi döpte dem till) under samma filt och softade. Bilderna får berätta resten.

Det lustigaste var hur ungarna sökte sig in i tygerna. Inte som andra djur som vill ha huvudet utanför. Såklart, när man normalt sett bor i en ficka på magen!

Vår tid som fosterföräldrar blev kort. Nästa dag tog ett par av barnbarnen med sig ungarna hem. De ska ta hand om dem tills de blir lite större, sen får de bo i hönsgården på Iga Warta (kulturcentret) tills de är stora nog att släppas ut dem i naturen. Tänk att ha en känguru till husdjur...

Vi saknar dem redan!