Australien som jag väntade mig

En av de första veckorna här var vi på besök i en Wildlife park. På vägen in passerade vi en bom där det stod en skylt med varning om att all inträde bortom denna bom var på egen risk. Jag väntade mig en liten vildmark med stora känguruer, ödlor med stora tänder, giftormar och spindlar på trädstammarna. Istället var det ett stort picknickområde med ett zoo fyllt med australienska djur i bur (men man fick faktiskt klappa känguruerna). Allt detta var så klart väldans trevligt, och mycket intressant att se vilka djur som vandrar omkring i landet. Men det var inte vad jag trodde, det var inte Australien.

Igår lämnade vi ett litet ställe som heter Minnipa för att åka vidare mot Kimba och till slut Port Augusta, som är startpunkten för att korsa landet till den norra delen. På vägen till Kimba passerade vi ännu en nationalpark (Det finns sjukt många nationalparker och naturreservat överallt hela tiden) och baserat på en lokalbroschyr om Kimba och dess närområden bestämde vi oss för att det var värt en liten omväg för att se även denna park.

Asfalt blev snart grus och efter ca tre mils skumpande blir vi informerade via en skylt att vi är inne i Gawler Ranges national park. Vi åker en bit till och betalar inträdesavgift via ett litet kuvert (vårat parkpass gäller inte i south Australia), sedan tar vi en titt på kartan. Snabbt konstaterar vi att en av de saker vi vill se, nämligen the Organ Pipes, ligger ca en mil längre bort och enda sättet att komma dit är via en en mil lång väg som är bäst lämpad för fyrhjulsdrivna fordon. Vi dividerar om att kanske åka till en annan sevärdhet och gå igenom buschen för att komma dit. Men kommer fram till beslutet att köra på fyrhjulsvägen så långt vi kan och sedan gå resten av vägen.

Vi lyckas köra hela vägen, skumpande, långsamt, svängande och rädda att hjulaxeln ska gå av när våran krabba lutar 45 grader (kändes det som i varje fall) åt ena eller andra hållet. Totalt ca en timma för en mils körning. Plus 500 meters promenad när vi nådde parkeringen. Det här är antagligen det mest otillgängliga vi kommer nå på vår resa eftersom vi beslutade oss för att det var vår första och sista fyrhjulsväg. Kul men en aning dumt kanske. Hur som helst var det värt det. Vi fick se imponerande stenar, vår första helvilda känguru, ödlor i mängder, exotiska fåglar och grodyngel. (Inga ormar eller spindlar, men man kan ju inte få allt).

Resterande del av resan genom parken bestod av mer grusväg, fler storarmade känguruer, (de helvilda tenderar att vara större än de halvtama i de mer turistvänliga parkerna) kullerbyttande emuer, mer grusväg, fler känguruer och ännu er grusväg. Sa jag att v åkte ganska långt på grusväg? Ca 20 mil skulle jag uppskatta. typ.

Men det var det värt. Australien som jag trodde att det var när jag var liten och först ville åka hit. Australien utan turistvägar, asfalt, och guider. Här fick man åka som man ville (nästan), upptäcka djur och omgivningar, vara strandsatt om bilen skulle råka gå sönder och känna sig lite äventyrlig.