Ända sedan vi landade på; den här kontinenten har djuren varit av stort intresse. Kängurur, spindlar, ormar och en massa annat. En av våra sysselsättningar medan vi åker våra långa sträckor på vägarna är att hålla ett öga öppet efter dessa djur, och då specifikt de som befinner sig på just de vägar vi åker på just då. Ännu mer specifikt, ödlor.
Ödlor finns det gott om här, i många varianter. Men den ödla vi fastnat mest för och letat mest efter är en så kallad Thorny Devil. En svartgul sak med taggar över hela kroppen. Så vitt vi vet är den varken giftig eller ens aggresiv. Den är mest långsam, långsam och tuff. Tuff mest för att den ser ut som den gör.
Hur som helst, den här saken har vi spanat efter både högt och lågt. Andra ödlor har vi sett, både i naturen och på vägarna. När vi har åkt på vägar där det finns gott om vilda hästar, har vi sett sjukt många ödlor, som när vi kommit närmare visat sig vara hästbajs. Men den Taggiga Djävulen har vi inte sett skymten av.
Så kom dagen då vi kom fram till Uluru (Ayers Rock, som böt namn för 28 år sedan, varför lärde man sig inte det namnet i skolan?). En stor sten mitt i öknen som besöks av ca 300 000 personer varje år. Vissa besöker stenen, tittar på den i soluppgång, solnedgång eller båda två, klättrar upp till toppen och åker sedan därifrån. För de människorna är Uluru just det, en stor sten.
För Aboriginerna som bor och bodde i området är Uluru något mycket mer. Det var en av flera boplatser i det torra landskapet, det var även en plats för ceremonier, det är nu en plats för minnen, historier, kultur och regler. "The climb" som bestigs av ett par hundra personer om dagen är en urgammal ceremoniell klättring som gjordes av en stams äldre för att inleda en ceremoni där pojkar blir män. Även om Aboriginerna (som just i detta område tillhör språkgruppen Anangu) bodde runtom, i och delvis på Uluru så är det för dem inte en sten man klättrar upp på för nöjes skull.
Istället gick vi runt stenen, tog en gratis guidad korttur och ja, vi tittade på både soluppgång och nedgång. För när folket som "äger" landet och Uluru snällt ber besökare via flertalet skyltar och texter att inte klättra, så känns det bäst i hjärtat att låta bli.
Vi tog även en tur till närliggande Kata-Tjuta. En samling stora stenblock ungefär fem mil från Uluru. Ruskigt stora, ruskigt imponerande och även dessa, heliga. På väg tillbaka från Kata-Tjuta till Uluru väjar Lina plötsligt för någonting och skriker "Det var en taggis!" innan hon stannar bilen vid vägkanten, hoppar ur och börjar springa de femtio meterna tillbaka till platsen där hon såg ödlan. Jag följde efter med kameran i hand, och där var den. En svart och gul taggig sak, något mindre än vad vi föreställt oss, men ack så tuff. Visst var Uluru mäktig på flera plan. Men att få se en Thorny Devil efter att ha spejat efter den så länge, slår lite barnsligt det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar