Vi hade inte cuchsurfat sen i Albany i söder, så vi tyckte att det var dags att ge det en chans igen. I Broome hittade vi en hel cochsurfarfamilj: mamma, pappa och två pojkar i yngre tonåren. Ett levande bevis på att denna "ungdomlighet" inte behöver ta slut bara för att man skaffar barn, som många gärna vill påpeka i smyg. Inspirerande! Och vi var välkomna dit.
Så lyxiga vissa banala saker blir när man har varit ute och kört på vägarna i några veckor. Det kändes nästan som att ha kommit till ett hotell när vi fick se "vårt" rum för ett par nätter! Varsin 90cm-madrass på golvet istället för att dela på en, nytvättade lakan och handdukar till förfogande, en fläkt i taket som höll rummet svalt även framåt morgonen och som tillät en att mys-krypa ihop under lakanet. Att vakna och inte vara täckt av morgonfukt. Rostat bröd med ägg och bacon och riktigt kaffe till frukost, med riktig mjölk i! Det var första gången sen vi lämnade Fremantle som vi sov i ett hus. Två månader alltså.
Vi hade kunnat stanna mycket längre i Broome om det inte varit för att vi börjar få lite ont om tid. Jag tror att vi ändå spenderade de två dagarna väl, eftersom vi både hängde på den legendariska stranden "Cable beach" och drack välkända mangoöl och cider från Broomebryggeriet Matso´s. Jag tog en sväng till muséet och läste lite om pärlindustri och bombningar av staden under andra världskriget. Annars så njöt vi mest av luftkonditionering och nytt sällskap hemma hos familjen, som desstom tog oss på en liten rundtur.
Den andra kvällen skulle ett par andra couchsurfare dyka upp och litet avskedskalas skulle ordnas eftersom de skulle lämna landet dan efter. Det hela blev större än förväntat eftersom nya resande inbjöds av de inbjudna, och när kvällen närmade sig var vi inte mindre än fjorton stycken som sprang runt i köket och förberedde inför grillningen! Det finns så många sköna människor.
Först och främst familjen själva, som under 2011 spenderade fem månader med att cykla runt i Europa. Englad, Skottland, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike, Spanien, Italien... De håller nu på att bygga nya specialcyklar och planera inför nästa resa. Så hade vi en systerson till pappan, som jobbade på en gasplattform och alltså var helt rökfri två veckor i månaden. Han hade med sig sin pojkvän, och de var speciellt inbjudna eftersom de ville veta hur couchsurfing fungerar. Så var det kanadensiskan som pratade med tysk accent efter att ha bott nio månader i Tyskland, efter det hade hon rest runt i Nya Zeeland och Australien i ett par år eller så och tänkte fortsätta tills hon tröttnade. Finskan, som var glad att träffa några med nordiska namn och få prata lite svenska, hade spenderat över ett halvår i Australien och jobbade nu med att blanda cement och tjäna fina pengar innan hemresan. Närvarande var även de två tyska partypojkarna som fick resepengar av föräldrarna i utbyte av hushållsnära tjänster när de kom hem igen, det var de som skulle lämna landet dagen efter för att fortsätta leva loppan i Bali. Där fanns också deras landsman som precis fått jobb på ett hotell i Broome, och en australienare som kört upp från östkusten för ett jobb på en turistcamp i outbacken. Han hade för övrigt bott i tält de senaste sex månaderna men hade trots det fått en hel del couchsurfargäster.
Och så alla dessa historier om "killen som vi träffade på gränsen till Spanien som cyklat Europa runt med bara en liten väska på styret", "den 72-åriga damen som sprang från Darwin till Perth för tredje gången" och "vännen som tog sig från Perth till Sydkorea utan att ens vara i närheten av ett flygplan".
Människor som får ens eget liv att verka ganska tomt och tråkigt, och som får en att i huvudet bygga upp storslagna planer för att kanske komma ikapp, om det nu skulle vara en tävling. Men å andra sidan: bland alla dessa människor som reser världen runt och bland de som hellre hittar överallt på hemmaplan har jag och mitt resesällskap bestämt oss för att vi helst tillhör den tredje kategorin. Den som gärna utforskar nya platser, men även stannar hemma bland släkt och vänner eller ständigt åker tillbaka till ställen som redan besökts. Hemmakära vagabonder, kanske?
Nu är vi hur som helst efter den lilla pausen på resande fot igen, med pulvermjölk till frukost och stjärnhimmel som tak. På väg till Karijiri National Park en bit in i landet nordväster ut. Röda klippor och små vattenfall och fina vandringar och ett måste!, har alla sagt. Läge att stanna några nätter tänker vi. Hej så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar