Opaler och Ingenting

I förrgår påbörjade vi vår resa uppåt i landet, från Port Augusta till Darwin. En sträcka på knappt 300 mil. Nu har vi stannat till för dagen och Micke är kvällens kock. Natten kommer att spenderas mitt på gränsen mellan South Australia och Northen Territory. Det finns ingen täckning här, så vi får väl försöka posta detta inlägg om vi har internetuppkoppling på telefonen imorgon.

Och människor snackar en massa om att Nullarbor består av en massa ingenting... Det är ju i och för sig sant, men om Nullarbor hade en bensinmack ungefär var 10-15:e mil så kör vi nu på en väg där mackerna finns ungefär var 25:e mil. Det kanske inte stämmer helt faktamässigt, men nära inpå. Kort sagt är det lääängre sträckor med ingenting annat än grå asfalt, röd jord, gröna buskar och småträd och en blå himmel med vita moln. Till och med mötande trafik har minskats ner till ungefär hälften så många. Detta skapar en lätt familjär stämning när alla vinkar till varandra i förbifarten.

Återigen måste vi roa oss på diverse olika sätt:

1. Äta godisormar och rangordna om dem, eftersom vi valt ett nytt godismärke. Mickes topp 1: orange, Linas topp 1: rosa.

2. I förbifarten avgöra om den påkörda röda pälshögen bredvid vägen är en imponerande stor känguru eller en ko. Hittills har de till vår stora besvikelse visat sig vara kor hundra procent av gångerna.

3. Lyssna på Robert Broberg. "Båtlåt" har blivit lite av vårt regerande soundtrack på hela resan.

4. Försöka dämpa rastlösheten (Lina) och påpeka (Micke) att den är allt för tydlig och gör chauffören stressad. 

5. Läsa på om kommande småstäder.

6. Separata aktiviteter (detta inneträffar endast när Lina kör): Micke - spela spel på surfplattan och lyckas klara alla banorna på ännu ett spel. Lina - sjunga alla sånger hon kan komma på högt och ljudligt och längta lite efter syskonen som hon vet skulle sjunga med i olika stämmor.

Det mest intressanta som har hänt är att vi i sista stund lyckades väja för en stor ödla med krage som låg mitt på vägen och var levande. (Både före och efter.)

Några timmar av dagen har vi även spenderat i Coober Pedy, "Opalernas huvudstad". Tillsammans med två närliggande städer står den för imponerande 85% av världens totala opalproduktion! I staden som har ca 3500 invånare finns 45 nationaliteter representerade, vilket är minst lika imponerande. Många av dessa bor i hus som till stor del ligger under jordens yta. Detta för att hålla dem lite svalare - det kan bli uppåt 50 grader varmt på sommaren... Lite mer fakta om staden är att ett flertal "end of the world"- och "annan planet"-filmer spelats in här, bland annat Mad Max III - Beyond Thunderdome. Slutligen har alla som tipsat oss att åka dit gjort det med orden: "You have to go there! It´s such a weird place!!"

Våra förhoppningar var alltså ganska stora när vi kom dit, men ganska snart kom vi överens om att det var en skitstad. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att caféet vi siktat in oss på inte var öppet fast det stod att det var det. Eller för att tanten i den första souvernirbutiker var lite för sydeuropeisk (vi gissar på spanjorska) när hon följde efter oss i butiken vad vi en tittade på och utropade "Jo lajjk tis one? Jo vant two traj?". Vi försökte lite diskret att dela på oss, men tyvärr valde hon att följa efter mig. Typiskt, bara för att man är tjej... Vi tackade och gick. Nästa butik ägdes av en grek och nästan samma sak upprepade sig. Det finns hur många souvenirbutiker som helst i stan som alla säljer opaler. Jag vet inte riktigt hur alla dessa butiker går runt?! Opaler, konstaterade vi ganska snart, är allt för kitchiga för vår smak.

Hur som helst, kanske var det helt enkelt, om jag ska vara ärlig, från min sida en skitstad för att jag inte hade fått något morgonkaffe. Det är lite pinsamt men helt ok, jag fyller ju ändå tant om fyra dagar. Men ännu troligare är det att jag och Micke blivit sådana bohemer efter allt kringresande att vi instinktivt känner av atmosfären i en stad. Den här staden hade tråkig egergi... ;)

Lite gladare blev vi när vi fick "noodla" lite, dvs kolla igenom en av gruvornas grushögar efter missade opaler. Vi hittade åtta stycken! Och vi som inte hade trott att vi skulle hitta någonting... Alla var dock ganska små, så vi antog att de inte var värda så mycket. Men man kan ju aldrig veta, så vi gick till en butik för att fråga om våra ädelstenars värde. Den här gången visade det sig vara ett australiensiskt par som var ägare, och mannen jobbade i en av gruvorna. Vi höll fram våra stenar och frågade lite blygsamt om det var opaler vi hittat. Det var det! - men helt värdelösa sådana. De var för ljusa och hade inga andra färger i sig. Innan vi skulle gå kom mannen in från rummet bakom disken och gav oss en handfull färgglada stenar, tio gånger större än våra egna, som han hade hittat ute på bakgården tidigare. "Det här ger lite mer färg åt era opaler!", skrattade han. Vi tackade och hade helt och hållet fått bekräftat att vi inte hittat en förmögenhet direkt. Men åtminstone hade vi noodlat fram dem ur grushögen själva! Vi lämnade butiken med dubbelt så många stenar som när vi kom in, plus en resebroschyr över Australiens center.

Imorgon ska vi äntligen få se Uluru/Ayers rock!