Nu har vi vaknat upp till strålande solsken vid en liten flod där fiskar plaskar, riktigt idylliskt! För första natten på ungefär tre veckor har vi sovit i bilen och det till vår glädje utan att det bildats en mindre bastu därinne. Gårkvällen blev inte riktigt som vi planerat. Vi hade tänkt ta ett snabbstopp i Dampier, närmare bestämt Burrup Peninsula som ligger där intill. En gång i månaden utspelar sig nämligen ett fantastiskt naturskådespel på ett par platser i landet där det lämpar sig att se dem. Fullmåne, lågvatten och en långgrund strand är förutsättningarna. Skådespelt i sig kallas för Staircase to the Moon och ska se rätt snyggt ut med en lysande måne som reflekteras om och om igen på den blottade men fortfarande våta havsbottnen.
Moln är inte en av förutsättningarna, och sådana fanns det gott om. Månen fick lysa med sin frånvaro men vi var glada ändå eftersom vi fick en fin utsikt av en åskstorm som tornade upp i fjärran. Fjärran kom närmare och närmare både med sin egen rörelse och våran, när vi började köra mot nästa övernattningsplats. På andra sidan av en liten flod stannade vi bilen för att sova. Och på en 180 graders panoramautsikt fick vi ett skådespel helt olikt det vi först varit ute efter. Himlen lystes upp från alla håll och tjocka blixtrar slog ner mot den inte ont anande marken. Uppåt fylldes förgrunden till molnen av långa grenande blixtrar som blev längre och längre desto senare det blev. Allt var relativt långt borta men stormen i sig var så massiv att den kändes tätt, tätt inpå. Det enda vi drabbades av var tunga regndroppar men upplevelsen var ändå total.
Innan vi åkte på månjakt och ramlade på en storm var Karijini vårt hem. Våra dagar där blev både lugna, intensiva och svettfritt blöta. Karijini ligger ungefär 25 mil söder om Port Hedland, vilket innebär att den höga luftfuktigheten minskade markant på vägen dit. På grund av gruvorna i området och all tung industri överlag så svämmade vägen nästan över av stora road trains längst med hela sträckan, något som vi inte minst märkte av när vi stannade vid en av lastbilarnas parkeringar för att sova och de dundrade förbi konstant hela natten. (Dessutom bestämde sig en stor och kraftig karl för att sova på samma ställe som vi och hade sin motor igång hela natten. Vi sov helt enkelt inte överdrivet bra.)
Hur som helst, väl framme var det som att ha kommit till ett litet orört paradis mitt i allt grävande efter naturresurser. Vi utforskade området i tre dagar. En dag besteg vi Mt Bruce, WA näst högsta berg, en vandring som innehöll en hel del klättrande och direkt hamnade på vår lista som bästa vandring i landet hittills! De andra vandringarna var för korta för att kallas vandringar men gick genom några av platsens olika raviner (är det så man översätter "gorge"?), vilka var delvis fyllda med vatten så man fick både hoppa på stenar och klättra tills man helt enkelt gav upp och började vada och simma. Det var då det roliga började! Eftersom Micke var och köpte vår splitternya undervattenskamera i Broome medan jag gick runt och lallade på muséet får bilderna nedan berätta resten. Förresten, vi såg två ormar också, men tyvärr ingen av de sex meter långa pytonormarna som fanns på bild i informationscentret. På en bild åt en orm en hel ko!
Nu åker vi vidare mot Ningaloo, ett av världens bästa snorkelställen. Där stannar vi någon vecka. Efter det bär det av mot Perth, med några småstopp på vägen. Om en månad sitter vi på planet hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar