Sedan långt innn vår resa började har vi lovat varandra och även berättat för andra att dyker det upp en spindel i Australien så tar Lina hand om den. Dyker det upp en orm är det Micke som får agera hjälte. Efter att nu ha fått stifta en lite närmare bekantskap med båda dessa arter kan vi konstatera att vi innehar en ganska stor självkännedom, samtidigt som vi hyser en stark fascination över våra skrämselobjekt - om de befinner sej på tillräckligt långt avstånd.
Lina är rädd för ormar
På Rottnest island, som Micke nämnt, stötte vi ihop med en lång, brun orm. Vi är ute och går längst med klipporna på stranden när den plötsligt slingrar fram i solen,, ca två meter framför oss. Linas reaktion är följande: Halvviskar "Micke, en orm!", samtidigt som hon tar några steg bakåt, lagom så att hon kan kika lite på den över stenkanten. "Ta ett kort så går vi sen!!" Medan Micke tar sin tid för att få den perfekta bilden står hon och stampar och skakar med händerna. "Är du klar? Nu går vi, nu går vi!" Vägen tillbaka går ganska långsamt eftersom hon då och då får för sej att en orm ska frypa fram under närmaste sten och hugga henne. Micke uppmanar henne att sjunga och stampa, och hjälper till med detta. Väl framme vid väskorna är varje ödlesvans en misstänkt orm och Lina insisterar på att de ska sitta mitt på stranden, långt från alla stenar. Pjuh.
Micke är rädd för spindlar
Vi ha stannat bilen på en rastplats i skogen där vi bestämt att övernatta. Micke har precis kommit tillbaka från en tur till mulltoan, Lina står näst på tur men tycker till skillnad från Micke att dwt är tillräckligt mörkt för att pannlampan ska plockas fram. När hon kommer tillbaka till bilen säger hon: "Jag antar att du inte såg spindeln inne på toan?" Mickes reaktion: "Va, var det en spindel inne på toan? Ihihi... kan inte du följa med mej så kan vi gå och kolla på den?", "Ska jag hålla dej i handen eller?", "Ja tack." Vi går hand i hand till toaletten och lyser på spindeln där den sitter en halvmeter från toastolen, ca åtta cm i diameter är den med tjock kropp och tjocka ben. "Nu går vi", säger Micke när vi tittat lite. Efter kvällsmaten lägger han fram sin teori: "Det är omöjligt för en spindel att komma in hät. Först måste han krypa upp på hjulet, sen in i hjulhuset, sen på utsidan och sen in i bilen. Om han inte sitter i ett träd och hoppar in i bilen förresten..." Han väljer att sova med huvudet bort från dörren, trots att vi har myggnät. Den natten drömmer han att han sitter ensam under ett nät mitt i ett rum, omringad av spindlar från alla håll.
Spindelskog och leksaksormar
"Huvudattraktionen" på King Jarrah Trail' som vi vandrade, är King Jarrah, ett ca 300 år gammalt jarrahträd. Strax efter det börkjar det vi kom att kalla för "Spindelskogen" : ca en kilometer skogsstig där små skalbaggeliknande spindlar (gula, röda och svarta) hade byggt nät här och där mitt över leden. Vi fick alltså hålla ögonen öppna, huka oss och ta små omvägar in i skogen. Efter denna strapats kunde vi konstatera att Lina inte är så kaxig när hon får spindelväv i ansiktet och på händerna. Ungefär lika okaxig som Micke är när han upptäcker en orm ca 30 cm från sin fot (vilket visar sej vara en kvarglömd leksaksorm på campingplatsen). Men vad kan man kalla det annat än sunt förnuft?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar