...och jag känner mig lite sorgsen på något sätt. Det gick lite fortare än vi hade tänkt oss, det går mycket snabbare att köra helt enkelt när allting ligger så nära!, och nu har vi bestämt att imorgon ska vi ta oss sista biten till Perth. Ikväll ritade vi det sista strecket på vår karta. Cirkeln är sluten och över tusen mil ligger bakom oss.
För här, några mil utanför Yancheps nationalpark, har vi varit förut. För exakt tre månader och fyra dagar sen lämnade vi nationalparken för att åka norrut, och det hela resulterade i en motor som skar ihop bara några mil senare. Idag åkte vi förbi platsen i fråga, körandes från andra hållet i samma bil som vi stannat till och servat i en liten stad samma dag. Man måste ju vara på den säkra sidan... Bilen fick högsta betyg, förutom att sidodörren ramlade av igen. Men nu har även den blivit fixad.
Det är mycket kallare här nere nu än när vi for. Alla mätare längst med vägen som visar hur torrt det är står på grönt, istället för rött som det var när vi var här sist. Allt är överlag mycket grönare och det duggregnar ute. Sista natten i bilen får vi kura ihop oss nära varandra, med stängda dörrar och filtarna över oss. Det känns som ett värdigt avslut.
Idag mötte visom planerat Bre och Adam (Bre som jag träffade i Island alltså, och som vi bodde ett par nätter hos i Fremantle innan vi åkte på tur) som var på väg upp för några dagars semester i Ningaloo. Vi hade tänkt att träffas där uppe först, men de kunde ta ledigt först nu och vi har ju lite bråttom ner för att sälja bilen, så det blev ett snabbt återseende på en liten asfaltsparkering innan vi fortsatte åt varsitt håll. Ett möte som innebar att vi fick nycklarna till deras hus och ska bo där till och från tills vi åker hem till Sverige. Vi lovade att göra en riktigt svensk smörgåstårta tills de kommer tillbaka på söndag! Tills dess ska vi fokusera på att städa bilen fri från rött damm, städa bort våra saker och göra bilen redo för försäljning.
Det är sista natten i Krabban och jag var inte riktigt beredd på att det skulle hända så snabbt, men kanske var det lika bra. Som att dra bort ett plåster ungefär, ju snabbare desto bättre. Och jag är tillräckligt nojig över det ändå, ett kvinnligt fenomen kanske för Micke verkar tycka jag är lite löjlig, så jag hackar upp de sista grönsakerna och öppnar den sista tonfiskburken i relativt mycket tystnad och startar leken OM när maten är klart. OM vår bil inte hade gått sönder då den gick sönder, då hade vi inte börjat med att åka söderut först istället och då hade resan sett annorlnda ut, vi hade kommit norrut mitt i regnperioden och kanske upplevt 50 graders värme. Och OM vi inte hade sovit tre nätter i Yanchep då i början hade vi antagligen hunnit mycket längre när bilen gick sönder, med resultatet att vi antagligen hade blivit bärgade norrut, och OM det hade varit så, hade vi inte hunnit träffa Bre innan vi lämnade Perth igen (hon flyttade från östkusten medan vi var strandsatta i väntan på ny motor), vilket inneburit att vi nu inte fått en nyckel och hela deras hus till förfogande i några dagar...
Listan kan göras hur lång som helst och man får aldrig veta. Verkligheten är dock att bilen gick sönder precis innan vi kom till Pinnacles Desert, en sanddyn med tusentals höga kalkstenar utspridda som på en kyrkogård, något som vi såg fram emot att se och som var nästa stora grej på vägen uppåt. Idag var vi där, och det fick bli det sista på vägen ner igen.
Så kan det gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar