Hoppsan.

Alla lovord om vår Krabba! Sen han fick en ny motor har där inte funnits ett enda problem att klaga på. Småincidenter kanske, som en sidodörr som ramlar av och måste trixas fast igen med gemensamma krafter, men det är en del av charmen. En dörr som inte kan öppnas inifrån, det får bara Micke att känna sig lite extra manlig när han klarar av att laga. Att gasen inte fungerar att fylla på sen södra kusten ungefär, äsch, gas är bara alltför dyrt i outbacken (om det ens finns att tanka med), bättre att hålla sig till bensin som åtminstone är lite billigare. Se istället alla heroiska insatser! Fyrhjulsdrivna vägar som har besegrats, korrigerade grusvägar som har fått allt att skramla men inget att hända, inte en enda punktering och "hemliga" övernattningar där vi gömt oss mitt i stan bakom täta gardiner! Nåväl. Idag fick Krabban möta en överman.

Från Ningaloo körde vi söderut, först till Carnavon där vi träffade tyska Kirsten och Rob som ovi två månader tidigare träffat i Albany när vi soffsurfade där. Trevligt återseende! Vi åkte runt till lite små grönsaksgårdar, åt mangoglass och köpte en gigantisk zuccini för en dollar av en liten gubbe med grova arbetarnävar. På vägen ur stan plockade vi upp vår första liftare till vår stora glädje, en Zoltan från Budapest som var kite surfng-instruktör och bjöd oss på Oreos. Efter övernattning på en rastplats längst med vägen släppte vi av honom vid ett roadhouse och svängde av mot Shark Bay i väster, en av platserna på FN:s lista över världsarv. Vid ett första stopp fick vi beskåda stromatoliter i Hamelin pool (googla, för jag kan inte förklara vad det är, eftersom jag knappt förstår storheten i dem själv), vid ett andra besöktes en strand som endast bestod av miljontals snäckor. Vi fortsatte till Denham där vi köpte biljetter för att titta på och förhoppningsvis mata vilda delfiner i Monkey Mia imorgon. Inget av det här var några problem för Krabban. Vi "köpte" även ett tillstånd att campa vid en strand utanför staden för en natt. Nu börjar vi närma oss huvudämnet.

Klockan tre lämnade vi staden och åkte ett par mil söderut till Egle Bluff. I själva Monkey Mia finns bara en dyr husvagnscamping, och varför vara dyr och bekväm när man kan leva billigt och gå upp extra tidigt på morgonen och köra längre liksom? Målet var att hitta den bästa campingplatsen. När den verkade visa sig vara upptagen tänkte vi att vi kunde fortsätta köra lite längre och triumfera med en femstjärnig sort. Det skulle vi inte ha gjort. Vägen var visserligen sandig hela vägen, men plötsligt var den ännu sandigare. Ungefär lika plötsligt som att Micke sa, "Oj, här kan vi nog inte åka!", växlade ner för att det kanske skulle gå lättare och... tja, tre meter in på riktigt lös sand satt vi redan ganska fast. Höger bakhjul bara spann. I ett desperat försök att klara oss själva försökte vi komma på vad vi kunde lägga bakom hjulet för att hjälpa till. Vi ville inte offra några av våra dyrbara sängplankor, så det enda vi hittade var först Mickes slitna tofflor (funkade inte alls) och sen den röda plastskärbrädan från IKEA (den kommer aldrig mer bli vad den varit). När vi gav upp hade hela underredet placerat sig på sanden. Vi grävde lite hjälplöst, sen gick vi för att be om hjälp hos grannen-med-den-bästa-campingplatsen. En fyrhjulsdriven bil åtminståne. Kanske hade han en bogseringslina...?

Nej. Ingen alls. Grannen var för övrigt i sin mänskliga form en kille från Holland vars flickvän var nere i vattnet och snorklade. Han visste redan allt om lös sand utan skyltar, med den lilla skillnaden att han helt enkelt hade en fyrhjulsdiven bil OCH hade backat i tid. Han kom för att ta en titt, och med en titt från vårat håll på hans armmuskler kände vi att vi var i goda händer.

Tillsammans försökte vi, enligt hans direktiv, att gräva ramper bakom däcken. Alla hann få en hel del stick från spinifexgräset som växte precis runt om och bränna sig på sanden som blivit varm under motorn innan vi ansåg oss klara. Inget hände. Vår Räddare gick för att investera i sitt snörförråd och vi gick igenom vårt. Tandtråd? Hampasnöre? Stormlinorna på tältet? Silvertejp? Hmm, kanske inte... (mycket kan man göra med silvertejp, men kanske inte bogsera en bil?)

Det var då jag fick syn på medicinpåsen, en blå sak med vita ränder som vanligtvis brukar innehålla... Mickes slack-line! Ett sånt där typ spännband som man kan träna sig att gå på lina på. En enda gång har vi använt den här efter att ha hittat två träd med lagom avstånd, eller snarare han använde den eftersom jag just då var ett allt för tyst och ynkligt sällskap med halsfluss. Kort sagt, det har känts som att det var ett onödigt beslut att ta med den från första början. Onödigt fram till idag!

Eftersom holländarens snörförråd bestod av två meterlånga stumpar av knopsnöresvariant verkade slack-linen vara det bästa alternativet. Om den nu skulle hålla... Och efter dragande, mer gävande, ropande och puttande (med tanke på att det bara var lilla jag som puttade vet jag inte om det direkt var avgörande, men det kändes bra att göra något!) lossade vi tillslut och kom upp på lite mer fast sand. HURRA!

Krabban klarar inte av sand. Det är svårt att komma ur sand. Det är också svårt och veta hur man ska tacka för oumbärlig hjälp, men ett par flaskor cider och en liten chipspåse som vi lyckades gräva fram ur vårt urplockade förråd och en lång pratstund i solnedgången fungerar tydligen ganska bra. Några lärdomar och två nya vänner har vi fått med oss från denna dag. Och imorgon ska vi titta på delfiner!