Klockan halv sex på morgonen gick vi upp för att göra oss iordning och köra de tre milen mot Monkey Mia för att förhoppningsvis få mata delfiner! Första matningen äger rum klockan åtta på morgonen, men eftersom vi hört att det är en hel del turister som vill få plats på första parkett så ville vi vara i god tid. Det blev tydligt att vi kommit söderut igen. Himlen var fortfarande mörk och stjärnklar, och en varm tröja var det enda alternativet i kylan. Konstigt det där, man är ju van vid att det blir kallare ju längre NORRUT man kommer...
Förutom tjocktröjorna valde vi omsorgsfullt ut våra kläder. Från lite olika håll har vi fått höra att man ska välja något färgstarkt så man syns i mängden, då är det större chans att man blir utvald att få mata en delfin. Vi visste också att om man har den turen så får man ta med sig dem man är där med, så vi satsade på att matcha varandra lite charmigt med randiga kläder och satte våra största förhoppningar på Mickes skägg. Detta innebar att jag körde medan han snurrade upp sin numer imponerande mustach med lite vax.
Lagom när solen hade börjat gå upp fick vi lyckan att se en liten kotte knata över vägen. Ett myrpiggsvin! Ett sånt har vi hållit utkik efter. Snabba är de inte, så vi hann ifatt honom i en buske. Inte särskilt välkomnande hade han då redan rullat ihop sig till en liten boll, så vi bara beundrade honom en liten stund, tog en bild och lämnade honom sen i fred med förhoppningen att delfinerna skulle vara lite mer kärvänliga.
Vilda delfiner har besökt Monkey Mia sen 60-talet. De kommer och går som de vill och kan ibland vara borta i en vecka för att de tycker att det är roligare att vara ute och fiska, till turisternas besvikelse men forskarnas glädje eftersom det visar på total självständighet. De senare åren har man, till följd av de tidigare årens övergöding av djuren, minskat mängden fisk per delfin så att det de nu får bara är ungefär en åttondel av vad de behöver äta varje dag. Resten får de fiska själva, vilket även är bra eftersom de då måste spendera mycket tid i djupare vatten. Om de hänger vid stranden hela dagen innebär det att ungarna som diar upp till fyra år (!) inte kommer åt mjölken och svälter. En annan sak som införts är att man inte får klappa delfinerna, vilket jag främst tror är svårt att låta bli för skötarna som interagerar med dem varje dag och har dem strykandes mot benen hela morgonen...
Delfinerna är en mindre sorts "bottle nosed"-delfiner, och den klassiska barndomsdrömen att bli delfinskötare väcks direkt till liv när man ser dem och hör skötarna berätta om dem! Forskare har namngett några hundra av dem som lever i vattnen omkring Shark Bay, som området heter. De känner igen dem på fenorna. Eftersom bukten gör skäl för sitt namn har alla delfiner någon typ av skada från hajar, som dessutom äter upp ungefär hälften av de ungar som föds. Alla ryggfenor är lite taggiga av ärr. Delfinerna har även olika personlegheter. En av dem som blev matade tog aldrig fisken ur handen på någon, utan åt den bara efter att ha lekt med den ett tag och visat att hon minsann visste hur man fångar en fisk som simmar runt! Skötarna berättade att samma delfin i början först hade tagit emot fisken hon erbjöds, sen simmat iväg och fångat en som hon gett tillbaka som betalning!
Upp till tre gånger kommer delfinerna för att bli matade, mellan klockan åtta och tolv på morgonen. Det känns lite turistigt att tillsammans med 178 andra människor, som det var under den första matningen, stå ankeldjupt i vattnet medan delfinerna kommer och kollar in en, sen kliva upp ur vattnet tillsammans med alla andra när det är dags för matning och stå och hoppas att just man själv ska bli utvald. Men det är värt det ändå! Det är verkligen en upplevelse att få se delfinerna på nära håll. Och vid tredje matningen, när två tredjedelar av åskådarna hade tröttnat, visade det sig att Mickes arbete med mustachen lönat sig för han blev utvald. Som den gentleman han är lät han mig, som otåligt stått och hoppats hela tiden, att hålla i fisken:) Men trots att detta kändes som en riktig ära att få göra hade det inte gjort så mycket att inte få mata. Delfinerna kom hela tiden bara någon meter ifrån en, som mest var det tolv stycken där vi stod, och ungarna hoppade runt, försökte lära sig att simma på rygg och lekte med sjögräs medan de väntade på att mammorna skulle bli klara. Gulligt! Vi har sett delfiner tre gånger innan och Micke simmde ganska nära en i Fremantle, men vi har aldrig sett dem så nära förut. Så helt klart värt det, fastän det var lite väl turistigt. Vi är ju trots allt turister...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar