Idag är det fredagen den 22a februari, klockan är 8.22 (när jag börjar skriva) och vi är kvar på samma gamla vanliga camping som visserligen känns som hemma men vid en viss tidpunkt (och med jämna mellanrum) kan "hemma" kännas som ett fängelse. Idag är även dagen när vi ska få tillbaka Krabban!, och det är ju bra, förrutom att Micke vid frukosten mitt i mitt glädjerus för första gången nämnde att ett "kanske" hade uttalats i samband med detta när han pratade med verkstaden. Nu försöker han muntra upp mej med att säga att detta "kanske" var av ett mildare slag, inte "maybe" eller "probably" utan typ "they are hoping to have it done on friday", tror han, själv tycker jag att det låter lite för tveksamt för att jag ska kunna behålla mina förhoppningar och jag undrar frustrerat hur han kunnat undanhålla detta ord för mej i tre dagar?
...fast sanningen är väl egentligen att jag nästan glömt att vi har en bil som har stått på verkstaden i två och en halv vecka medan vi lullat runt på en camping mest och knappt kan redogöra vad vi har gjort på dagarna. Det känns mer som en historia man berättar för andra resenärer som lyssnar med medlidande i ögonen, och lämnar överbliven mat och annat åt oss när de själva drar vidare (igår fick vi även ett 4-i-rad!). Denna väntan har väl på sina sätt känts bättre än att vänta på att papprena till bilen skulle fixas eftersom själva väntantillståndet är ett väldigt invant tillstånd numer, men skillnaden då var att vi hade en bil att undersöka omgivningarna med. Nu är vi både ganska strandsatta och tycker oss kunna Fremantle utan och innan ganska väl. Kort sagt: rastlösheten och frustrationen tär på oss. Igår när vi spelade Rummikub för sjuttioelfte gången råkade jag putta till en vattenfylld petflaska som ramlade och stötte till Mickes vinburk (ja, vi dricker vin i f.d. marmeladburkar) så att den tom ramlade på gräset. Trots att vi hade mer vin kvar och han fick min halvfyllda burk som plåster på såren orsakade detta att han fick en tår i ögat som en kvinna i hormonsvallande tillstånd, och alla som känner den mannen vet att det garanterat hör till ovanligheterna vid sådana petitesser.
Den här bloggen har ju ta mej tusan inte handlat om annat än värme och väntan!!!
Jag hoppas vi får tillbaka vår bil idag! Då ska jag skriva igen om allt det underbara i livet. Tills dess ska jag ägna mej åt att läsa. Spela pingis. Hoppa i poolen. Försök lära känna den nya telefonen (både den bästa telefonen och backup-telefonen vi hade har gått sönder så igår fick vi köpa en ny). Äta. Spela Yatzy/4-i-rad/Rummikub. Hoppa i poolen. Läsa. Äta. Inte ha nån lust att gå till stranden. Sova en tupplur. Hej.
Ett tillägg: medan Micke spelar nån typ av dataspel formulerar jag mina känslor inombords. Jag känner mej som ett barn som blivit medsläpad av föräldrarna till en camping där de bara sitter och pratar med andra vuxna och säger "Har du tråkigt? Då får du väl hitta på något att göra!" men man har gjort allt som finns att göra och ens enda kompis har åkt till Liseberg (alt. spelar spel för sej själv) över dan och man vill bara lägga sej ner och skrika "JAG HAR TRÅÅKIGT!". Vilket jag också skriker, inuti. Men den här dan ska väl också gå att döda.
SvaraRadera