Så till slut, igår eftermiddag, kom det efterlängtade smset som upplyste om att bilen nu fanns att hämta. Vi ringde efter taxi och kom fram lagom till stängningsdags. Där på parkeringen stod han, Krabban. Nytvättad med lite solblekta klistermärken. Inte ens (eller jo, men det får vara värt det!) missförståndet som uppdagades när vi skulle betala kunde ta vår glädje ifrån oss: 1500 dollar billigare var andrahandsmotoralternativet än en renovering av den gamla motorn, och vi fick vackert betala slutsumman på 3600 dollar. Två månadslöner fattigare KÖRDE vi tillbaka (hurra!) till campingen och firade med en sallad till kvällsmat. Vi kände inte att vi hade råd med den gemensamma korvgrillningen som äger rum på fredagar. (Men vi känner till ritualen väl. Vi har trots allt bott här i nästan tre veckor.) För några dagar sen när vi räknade på vår budget upptäckte vi till vår glädje att bilproblemen faktiskt inte alls hade påverkat den dagssumma vi räknat på att hålla oss till under hela resan. Vi får väl räkna om idag helt enkelt. Mera nudlar och mindre godis! Kanske får vi hitta ett arbete om det kniper. Huvudsaken är att vi är på väg. Igen... I morse lämnade vi campingen och vinkade farväl till den lilla sorgliga, bruna rutan som visade var vårt tält stått. En fågel var redan där och letade efter mask.
Över helgen får vi bo hemma hos en kompis som jag hängde med på Island för tre år sen, hon är från Melbourne men har precis flyttat hit till Fremantle. Lite umgänge med nya människor står på schemat, samt en gratiskonsert på söndag. Och på måndag börjar vår resa om. Fast färden går söderut den här gången.
För övrigt har vi i förebyggande syfte haft en egentidsdag. Den var egentligen bestämd att ske ca två veckor tidigare, men när vi i princip var på väg till stan visade det sig att ingen av oss egentligen kände för att vara själv. Dagen flyttades framåt, och i måndags var det dags. Vi tog bussen in till stan och gick av på olika ställen!, för att sen spedera sex timmar för oss själva. Klockan fyra skulle vi ses vid mataffären för att veckohandla. Vi stötte på varandra där en halvtimme innan utsatt tid. Den första fascinationen över att faktiskt få berätta om något som den andra inte upplevt utbyttes snart till ett lätt konstaterande att vi i princip gjort exakt samma saker på exakt samma ställen. Att vi inte stötte ihop är en gåta! Men den största gåtan i sammanhanget är att egentidsdagen nästan kändes onödig. Hallå, vi har ju hängt ihop varenda timma i två månaders tid! Vi borde ha tröttnat på varandra för länge sen. Vikten av egentidsdagar har varit ständigt återkommande i planeringen av resan. Tydligen helt i onödan. Eller? Ligger det några agressioner och gror där inne? En okänd, undermedvetet tillbakhållen irritation som när som helst kan explodera?! Är hajarna och de farliga krypen verkligen den största faran? Vi får väl se om vi båda kommer hem med livet i behåll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar